Vid kanten till avgrunden,
står jag och beundrar mörkret,
är fascinerad av tystnaden,
bedövad av lugnet.

Lamslagen av enkelheten,
att bara spänna musklerna,
lyfta på foten,
förflytta vikten och sedan falla.

Något binder mig till marken,
hindrar mig från att gå sönder.
Kedjar fast mig vid livet,
tvingar mig att andas.

Din blick i natten,
dina skyddande armar,
de mjuka orden du viskar till bara mig.
Ditt leende binder mig till livet.