Jag brukar minnas hur skönt det var att ta cykeln till mormor och morfar två kilometer bort. Där stod alltid kaffepannan på, mormor vid köksbordet. Kärleken som slog emot mig lika starkt som cigarettröken, den låg som en dimma i köket. Jag hatade cigarettrök, men det gjorde inget ändå.

Ibland när man kom dit så hade mormor bakat sen fem på morgonen, överallt fanns det bullar, kakor, kubb. Kallmjölk och en nybakt kubb, kan det finnas nå godare än att få en kärlekfullt bakad kubb, när man är liten?

Hos mormor var det sällan städat, två hundar och mycket folk, jämt. Grabbarna i verkstan, bilarna på bryggan. Oljehänder som kom in och tog kaffe. Värme, mycket värme. Kom en bil, kom en till. Ingen som brydde sig om det var sörigt (smuligt, grusigt) på golvet. Trängseln runt bordet, berättelserna. Nyfikenheten som barn då alla stora killar kom in. Mina morbröder och deras raggarbilar. Alla snälla, alla älskade de mig. Jag älskade dem tillbaka.

Sen tog man cykeln hem igen och in i det rena hemmet. Där rädslan att inte det var fint nog, fanns.

Tänker på detta, jag kommer inte ihåg smutsen så mycket men jag glömmer aldrig värmen och kärleken hos dem. Tål att tänkas på.

Helena 2011-11-04