Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Det spökar i höghuset. Del 1.

Någon gång under mitten av åttiotalet brukade jag umgås med två tjejer, två systrar. De delade på en lägenhet högst upp i ett höghus och hette Pia och Mia. Idag så är de i fyrtioårsåldern. Pia upptäckte några år senare att hon var lesbiskt och flyttade till Stockholm och blev managementkonsult. Mia gifte sig, blev gammal och ägnar numer sitt liv åt att snyta sina två söner.
Det var så livet blev för oss sextiotalister, vi som aldrig skulle bli gamla och tråkiga.
De fick oss till slut också.
Ingen av oss blev det vi drömde om. Vi har förstått att det faktiskt inte var något speciellt med oss.
Vissa hävdar att de trivs med livet. Självbedrägeri är inte min grej men om tio år så kommer jag att bo i ett land söderut. Det är slutjobbat för min del. Om tio år är jag fortfarande inte alltför gammal. Om tio år rymmer jag. Jag tänker ligga vid en pool dagarna i ända, vara uppkopplad och skriva en massa dumheter.
Jag slapp loss, era jävlar! Kom och ta mig, om ni kan!
Men 1986 var jag tjugoett år och hade inte en tanke på att leva vuxenliv. Jag har alltid gillat sommarlov. Jag slutade skolan när jag var sexton år men såg till att få sommarlov långt upp i vuxen ålder. Jag sökte och fick bara vikariat och när sommaren närmade sig så såg jag till så att inte vikariatet blev förlängt. Hela sommaren kunde jag leva på a-kassa. När hösten kom sökte jag ett nytt jobb.
Pia och Mia hade fest varje helg. Jag var alltid bjuden. Somrarna var fina under åttiotalet. Jag lekte hela tiden. Många av mina jämnåriga började staka ut sin framtid. Jag sket i framtiden. Jag kände redan då på mig att det inte fanns någon kruka med guld vid regnbågens slut och medelålderns början.
Idag har en del av mina gamla vänner familj och villa. De lever inte något sämre liv än mig, inte bättre heller. De gjorde sina val tidigt i livet. Jag gjorde inga val överhuvudtaget. Jag flöt bara med och lät tiden gå.
Jag ville ingenting.
Det fanns inga val för mig att göra. Jag ville bara skratta och vara lycklig. Frihet är alltid något som jag har uppskattat. Skulder, lån och familj känns som motsatsen till frihet.
Man hör sällan någon skratta ute i villaförorten och jag har aldrig varit intresserad utav gräsklippning och grillkvällar. Inte heller har jag känt någon dragning åt att bära högt uppdragna shorts tillsammans med strumpor och sandaler. Det där folket klarar sig alldeles utmärkt utan mig.
Det känns som om villaförorten är full.
 
En stor del av sommaren 86 tillbringades på Pias och Mias balkong. Den låg på sjunde våningen i ett höghusområde i Uddevalla som hette Skogslyckan. Jag hade nyss flyttat dit i syfte att starta om mitt liv.
Vi satt mest och snackade skit. Mitt emot låg ett annat höghus. Det satt en man ute på sin balkong och rökte. Alltid med ett glas i handen. Han var i femtioårsåldern och såg trevlig ut. Han verkade ensam. Jag såg aldrig att han hade någon kompis eller kvinna hos sig. Det var något sorgligt över situationen. Han hade det välordnat på sin balkong, det kunde jag se. Matta på golvet och blommor på det lilla balkongbordet. Något jobb verkade han inte ha, men pengar verkade han inte lida någon brist på. Alltid en välfylld flaska med dyr sprit på bordet och ena handleden pryddes av en tjock guldlänk. Det såg jag varje gång han höjde glaset till sin mun.
Han verkade leva ett bra liv men han gav ett olyckligt intryck. Jag tyckte synd om honom.
Jag minns att jag tyckte det var underligt att nivån i flaskan aldrig sjönk, men jag fäste aldrig någon större vikt vid det. Han kanske blandade ut spriten med mycket läsk?
Så en dag så hälsade han från sin balkong. Han sade inget, han höjde glaset mot mig, nickade och log. Jag vinkade och log tillbaka.
Han vinkade tillbaka, pekade på sitt glas och gav mig en min som sade att spriten nöp ovanligt fint idag.
Jodå, spriten tog verkligen bra under åttiotalet.
- Vem hälsar du på?
Undrade Pia.
- På snubben mittemot.
- Är du full? Det finns ju ingen där!
Jovisst var jag full. Men inte så full att jag såg syner. Eller…? Jag tittade ut över balkongräcket. Jag såg ingen. Han var borta.
- Han satt på sjätte våningen! Nu är det helt tomt.
 Sade jag.
- Menar du Bosse Bengtsson? Han hängde sig ju i sitt eget sovrum förra året!
Lägenheten hade stått helt tom efter det. Ingen ville bo där. Det sades att det spökade.
- Jag lovar! Han satt där och han hälsade på mig!
Pia sade åt mig att ta det lugnt med spriten.
- Du är ju full!
Ja, vad var det med det då?
 
Enkla människor som lever små och enkla liv har alltid intresserat mig. Jag gillar att läsa om sådana människor, men få skriver om dem. Det är svårt att hitta romaner om små människoliv i små städer.
Det ska istället vara Stockholm och tuffa karlar med stora muskler som springer omkring och viftar med kukarna bland bovar, banditer och kontorsfjantar.
Sådant intresserar inte mig.
Jag är själv en enkel människa som lever ett enkelt liv. Ingen kommer att skriva något om mig, men jag gillar att skriva om små liv. Jag vet vad jag talar om. Jag känner till en värld av tristess och drömmar som aldrig slog in.
Jag tog reda på allt jag kunde om denna Bosse Bengtsson. Internet fanns inte på den tiden, man fick gå till biblioteket och kolla i tidningsarkiven. Det stod inte mycket om Bosse. Mest om självmordet. Han blev femtio år gammal. Jag hittade även en gammal artikel om Bosse. Det stod att han hade vunnit en miljon på lotteri. En svindlande summa på den tiden.
”Den blott tjugoårige Uddevallabon Bosse Bengtsson vann igår en miljon på lotteri. Vad kommer en sådan ung man att göra med alla dessa pengar?”
-  Jag bad nyss chefen dra åt helvete! Nu sticker jag härifrån!
”Säger Bosse Bengtssson och ser lycklig ut. Ja, vad kan en ung man med sådan tur vara annat än glad? Lycka till Bosse!”
Den där artikeln gillade jag. Jag läste mellan raderna. Den satte min fantasi i rullning. Vad hade egentligen hänt Bosse? Varför kom han tillbaka och vad gör en människa så olycklig så att han hänger sig i sitt eget sovrum?
 
Jag läste att han hade jobbat på en större mekanisk verkstad. Jag förstod verkligen att han hade bett sin chef fara och flyga åt helvete. Ett riktigt mardrömsjobb. Olja, elsvetsar och maskiner som är svåra att plocka isär och ännu jävligare att få ihop. Jag skulle inte ha stått ut i en timma. Bosse hade jobbat där i fyra år innan han vann sin miljon och kunde vandra ut därifrån för gott. Men vad hände sedan egentligen? Vad gjorde han? Vart tog han vägen och varför såg han till slut bara självmord som det enda alternativet?
Det här är en skrivarsite på internet, den lämpar sig inte för långa romaner. Men jag ska försöka att berätta den förkortade versionen av Bosse Bengtssons öde. Egentligen så förtjänar han den långa versionen, men ni får använda er av min metod – läs mellan raderna. Lägg till och hitta på själva!

Bosse var en ung man som inte hade mycket till övers för arbete, och vem har egentligen det? Bosses största hobby var att sitta på sin balkong dagarna i ända och dricka grogg och drömma om resor till främmande länder och vackra, exotiska kvinnor.
Alkoholen hade han upptäckt redan för några år sedan och den hjälpte honom verkligen när han ville fly verkligheten och segla iväg till ett varmare land där kvinnorna inte var dryga och skrattade åt hans tafatta försök till uppvaktning.
Sol och vackra kvinnor.
Istället var han dömd till att jobba i en grå och dyster småstad i ett ännu dystrare land. Bosse hatade sitt jobb. Han hatade kyla, blåst och regn och han hatade att vara fattig.
Det är inte ofta solen skiner och luften känns varm i detta land, men när det väl hände, ja då ringde Bosse genast till sitt jobb och sjukanmälde sig.
 Sedan satt han hela dagen på sin balkong med glaset i handen och drömde sig bort.
 
Alla likheter med mig själv och det livet jag levde under åttiotalet är endast tillfälligheter, men det är nog en av anledningarna till att jag verkligen fattade tycke för Bosse Bengtsson.
Men så vann då Bosse på lotteri och efter det så hade han inte så mycket gemensamt med mitt gamla liv.
Bosse bad som sagt sin chef att dra åt helvete. Sedan han gick upp till Arbetsförmedlingen och bad dem stryka honom ur alla register som fanns och var det som så att det kom in något nytt jobb som de trodde skulle passa honom så ring för helvete inte.
- Abonnenten kan inte längre nås! Skit på er och glad midsommar!
Sedan gick han därifrån. Bosse hade inte gått med så lätta steg sedan den dagen han hade sluppit ut från skolan.
Det regnade och var kallt som vanligt när Bosse vandrade hemåt, men det märkte han inte. Han var redan på väg söderut i sina tankar.
Han skulle ringa och säga upp lägenheten, skita på hallgolvet och lämna nyckeln till hyresbolaget. Sedan skulle han sätta sig på ett plan söderut. Han hade redan bestämt destination.
Det skulle bli någonstans vid spanska solkusten. Där sken solen jämt och kvinnorna var mörka i huden men inte till sinnet. Bosse skulle skaffa sig en lägenhet där, en lägenhet med balkong och sedan skulle han göra allt för att glömma sitt gamla liv och hemland. Kyla och dryga kvinnor är inte bra för känsliga unga män, sol och glada kvinnor fungerar däremot lika bra som vilken penicillinkur som helst.
Bosse landade i Malaga. En passkontrollant frågade honom på spanska om han hade något att förtulla. Bosse var så salig av lycka och tagen av stämningen så han tyckte det lät som om han sade: Välkommen till friheten!
Bosse och nickade och log. Det kostade honom en rektal undersökning. Men inget, absolut ingenting kunde dämpa Bosses glada humör. Några fingrar uppkörda i röven var tydligen något man fick räkna med när man var på resande fot. Det var första gången Bosse var utomlands.
Från flygplatsen tog han bussen till Marbella. Det var där alla rika och lyckliga människor bosatte sig, och var det något som Bosse var så var det rik och lycklig. Han skulle trivas bra bland alla arbetsbefriade människor. Inga tider som han behövde passa, inga krav och inget ansvar. Ingen jävel som skällde på honom dagarna i ända, eller gav honom ”kritik” som hans gamla chef hade kallat det.
- Jag skäller inte på dig! Jag ger dig kritik!
 Han fick det alltid att låta som något positivt, att Bosse skulle vara glad över att få kritik, så att han visste vad han gjorde för fel och hur han skulle bättra sig. - Se det som att jag gör dig en tjänst!
 Det sista Bosse gjorde innan han lämnade sin arbetsplats var att smyga in på chefens kontor och skita på hans skrivbord. Han torkade sig i röven med gardinerna.
Se det inte som en hämnd! Tänkte Bosse. Se det som att jag gör dig en tjänst. Hädanefter kanske du tänker på vem du kritiserar!
 
Marbella kännetecknades vid denna tidpunkt något av något som skulle kunna liknas vid nybyggaranda. Man byggde lyxhotell och lyxvillor överallt. Marbella var något nytt, något spännande och det var hit alla som hade lyckats i livet flyttade. Filmstjärnor, rockstjärnor, direktörer och alldeles vanliga miljonärer. Gatorna var fyllda av lediga människor med pengar i fickorna och diamanter i öronen. Bosse ville smälta in i mängden och ekiperade genast upp sig i dyra skjortor och tunga guldsmycken.
Bosse såg sig som en man med mycket stor tur, han hade inte ens behövt jobba ihop till sina pengar. Han hade vunnit dem! Han titulerade sig alltid som förtidspensionerad dagdrivare och var stolt över det. Han log alltid när någon frågade vad han jobbade med och svarade:
- Jobbar? Nä, det var inget roligt så jag bestämde mig för att sluta med det!
Han köpte sig en liten lägenhet. Den var inte stor men den räckte åt honom och den hade balkong, det var viktigt. Nere på gården fanns det en pool som han fick nyttja så mycket han ville.
Varje morgon startade Bosse med ett par rejäla groggar ute på balkongen. Sedan gick han ned till poolen och tog sig ett dopp. Sedan tillbaka till sin lilla lägenhet och balkong. Hela dagarna satt han och solade, rökte och drack grogg tills han knappt kunde se handen framför sig. Han saknade ingenting. Livet var härligt och bättre skulle det bli.
 
Fortsättning följer...




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 746 gånger
Publicerad 2011-11-06 14:42



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm