Blöta löv i det daggdränkta gräset
På 90talet samlade vi ihop dem i
högar
Och föll baklänges ner;

-- Jag och alla jag känner --

maskar, kryp, kvistar, torra och blöta löv
i ansiktet men ändå
luftigt.
Det var ett än sen då. (igen?)
Men förtrollande, förvånansvärt,
när man såg den färdiga arkitekturen;
men så föll man i. Man ville inte låtsas.

Jag stirrade på mina svagheter
på samma sätt innan jag föll.

Jag plockar upp löv
bär dem, åker buss med dem,
-- ibland i plånboken, jag tror det du gav mig är kvar --
utan att undra vad det heter försöker jag undra det;
men det är lika avklippt från mitt minne
som från grenen.