tillbringar kvällarna, nätterna
med att rinna framför bilderna, minnena, och allting som inte riktigt har fastnat ännu. vill måla dikter av dig för att få grepp om verkligheten men trots allting som svävar inom kan jag inte skriva ut en mening, ett ord. det svallar, kväljer ur hjärtgropen men fastnar i fingrarna och bladet förblir blankt, vitt, utsträckt som min tomhet. och kanske, kanske
borde jag hellre låta det vara så, inte tvinga ut, svärta ner vackra ark med sälta och ord av ångest. av vad som kunde hänt.

eller snarare, inte
hänt.

kom och hälsa på mig någon gång, sa du alltid, och det gör jag gärna, svarade jag varenda gång men gjorde det aldrig.
och som du kom på besök och som du brydde: frågade, strök
medhårs, talade, bar; "jag tänker
på hur jobbigt det är för henne", hörde jag dig säga
och jag minns jag tänkte du behöver nog lägga mer fokus på dig själv ibland, men sa ingenting högt, rakt ut. lät dig komma och gladdes när du gjorde, låtsades, förvissade, att: det blir nog bra det här.

och du flyttade
och jag flyttade, och det blev sommar och det blev höst.

och det blev mörkt.


*



om jag hade gett mer tillbaka.
tagit mina anor på allvar, slutat se
förbi, raktöver, om jag hade trott
på att göra skillnad, om jag hade sagt
att jag vet hur det känns,







hade du levt idag då?