jag saknar dig per,
för här är tyst och skört och din röst, ditt breda
språk, brukade nog fylla mitt tomma. och jag saknar dig per, för vi delade många minnen tillsammans, och jag vet inte
hur jag ska orka bära dem ensam.
och det finns stunder

då jag undrar om jag
hade kunnat göra mer än jag gjorde, och varför du
alltid hade alla svar. och jag möter
dina skrattgropar i vartenda ansikte jag ser
och det nöter, det svider, för varje
steg jag tar. jag svullnar
, gråter


hela tiden, fastän jag bara kände
dig i ett kommafem år känns saknaden
så förbannat svår. jag dricker
alldeles för mycket
mörkrostat zoegas, för det brukade du och jag göra
på nätterna spelar jag jeff buckley, för det gjorde du, när jag skulle sova men du vara vaken

/ när jag drömmer gör det ont och jag vill slippa
vakna till verkligheten naken. /
den där, här



där jag spricker. går sönder.

jag målar bilderna, vaktar dig ständigt
, tyder alla vila-i-frid,
men jag kan inte lämna ett själv för jag kan inte fatta
du är borta. minns
senast vi sågs i somras, hur känns det nu
sa du, det blir bra i stockholm, sa jag
och sen drack du öl och jag spillde rött
vin över dina vita, och nu är jag skär och jag undrar varför

alla andras liv
fortsätter som vanligt, när ditt inte fortsätter alls.

och jag undrar varför det alltid är så, att de bästa
lämnar i unga år.


-

för du förtjänade mer än världen och jag vill
säga det till dig. och per,
idag har jag köpt färg i nivå tre till mig,




för nästan svart var ditt hår.