Först så tänkte jag skriva att jag inte visste hur det började, vem som var den skyldiga, men så tänkte jag efter lite och förstod att det var nog jag som var boven i dramat. Det var jag som startade alltihopa.
Men det fanns ingen medveten tanke bakom. Det var bara något jag gjorde. Av ren ansvarslöshet och brist på respekt för mitt arbete. Inget annat.
Att detta beteende smittade av sig kan knappast jag lastas för. Eller det kanske jag kan?
Skitsamma. Det är många år sedan och preskriberat sedan länge.
 
Jag tror att det var i början av nittiotalet, nittio-nittioett eller något.
När man fick anställning på en ny färja så fick man i regel börja från botten. Om man inte hade någon form av yrkesutbildning. Då kunde man hoppa över de dummaste jobben. Eller akademisk utbildning för den delen, då kunde man bli befäl.
Saknade man utbildning så fick man i regel starta i grovdisken, och sedan var det upp till en själv om man ville stanna kvar där och lida eller klättra uppåt. Jag blev till slut mässman.
Att det skulle vara bättre någon annanstans är i regel en illusion. Det är en morot, en skapad bild enbart för att ingjuta hopp om en bättre framtid. Man ska helt enkelt ha något att se fram emot, så att man står ut. Man ska luras att tro att det finns en bättre framtid, att molnen kommer att lätta.
Och sedan går åren.
Jag gick på den lätte i början. Sedan lärde jag mig att det inte är bättre att tömma sopor, städa hytter eller stå vid något stekbord med en fånig mössa på skallen. Det är samma skit alltihopa.
Det kallas att arbeta.
Man förväntas vara tacksam över detta.
- Du ska vara glad över att ha ett arbete!
Javisst, jätteglad.
Glädjen hade helt klart varit av större dimensioner om jag varit ekonomiskt oberoende så att jag hade sluppit.
 
Av någon anledning så fick jag hoppa över grovdisken. Direkt när jag hade mönstrat på färjan så blev jag istället anvisad till findisken. Det var ett skitjobb det också men man slapp att vara lägst i hierarkin. Findisken var ett hack högre upp.
Efter att ha blivit introducerad för mina nya arbetskamrater så var det dags att börja jobba. Fem minuter senare hatade jag jobbet.
- Du är ju ny, första veckan brukar man tycka det är kul och spännande!
Sade en kille till mig.
Jag har fått höra mycket dumheter på många arbetsplatser under mitt liv så jag brydde mig aldrig om att svara. Jag har hört ännu värre saker. Jag bet ihop och jobbade på.
Denna färja hade i snitt tvåtusen passagerare dygnet. Varje natt, tolv timmar i sträck, diskade vi deras tallrikar, bestick, glas och skålar. Vi diskade även köksredskap som kockarna ständigt lastade på oss. Sådant som inte grovdiskarna hann med. De kom in med vagnar fulla med plåtbleck och kastruller med fastbränd sås.
De skrattade när de gjorde det.
Plåtblecken var värst. De var alltid fulla med fastbränd potatisgratäng. Det var ett helvete att få dem rena och under tiden man rengjorde dem med stålull och spackelspade så matade servitriserna på med disk från matsalarna. Berg med tallrikar, glas och bestick.
Tvåtusen jävla passagerare varje natt och naturligtvis skulle alla äta och supa för allt vad tygen höll.
När kockarna var stressade, när de hade ovanligt mycket att göra och svårt att hinna med så brukade vi maska medvetet. De stod där med sina färdiga rätter till väntande passagerare utan att ha något att lägga upp det på.
- Tallrikar!
Skrek de rakt ut luften. De såg oss som maskiner som man inte behövde tilltala. Vi såg dem som skitstövlar som man skulle jävlas med så mycket som möjligt. Vi hatade dem t o m mer än passagerarna.
Ibland tryckte vi ihop kockarnas kastruller och plåtbläck så att de fick problem med att få isär dem. Man travade fem-sex nydiskade plåtbleck som var ämnade till potatisgratäng på golvet, sedan ställde man sig på dem och hoppade. De kunde sitta som fastgjutna i varandra efter en stund.
Det var roligt att titta på stressade kockar som slet som djur med blecken. Ofta fick de bryta isär dem med skruvmejslar, ibland fick de t o m ta till hammare och stämjärn. Hade man tur så var de så uppstressade så att de slant och rev ned bleck och maträtter på golvet. Det var inte svårt för dem att räkna ut hur det låg till när de tittade bort mot diskstationen och såg ett gäng diskare på rad med stora leenden i sina ansikten.
De hämnades naturligtvis. De blev vedergällningsattacker bestående av plåtbleck som de medvetet hade bränt vid. Man såg kockar som stod med stora såskastruller på sina spisar och brände på för allt vad de orkade. Ibland fylldes köket med rena sotröken.
 
Det är på sin plats att förklara hur en klassisk diskstation fungerade och hur ett arbetspass kunde vara för ett gäng findiskare på passagerarfärja i början av nittiotalet.
Hur det är idag vet jag inte men på den tiden så kunde man vara berusad under arbetstid. Det var naturligtvis inte tillåtet men ingen brydde sig, allra minst befälen. Vissa av dem uppmuntrade oss t o m att dricka när det var extra stressigt.
Jag och mina två jobbarkompisar, Nicke och Marko, stod i ett bås nätterna igenom och diskade, drack och lyssnade på rockmusik från en bandspelare som stod uppe på en hylla. Det låter hemskt men för det mesta så skrattade vi faktiskt. Vi kom att bli mycket goda vänner.
Det var fina tider.
Man var alltid tre man på skiftet, eller ”vakten” som det kallades på sjöspråk. Stationen bestod av ett utrymme som brukade ligga i anslutning till köket, alldeles vid utgången till Restaurangen. Utrymmet bestod av en stor diskmaskin, ett rullband som löpte in och ut från maskinen och en plåtbänk där servitriserna och kockarna slängde upp alla skitiga tallrikar, plastbackar med glas, bestick, kantiner, bleck och jävelskap.
En person stod bakom plåtbänken och tog emot disken. Han spolade av och sorterade tallrikar, bestick osv, lade det i plastbackar och sköt in dem i maskinen. Han kallades för ”laddare”. Att vara laddare var det jobbigaste, det var även han som fick skura ur och skrapa alla dessa förbannade plåtbleck, kantiner och kastruller som kockarna lastade på oss. Allt skulle gå med en rasande fart.
Nästa person stod vid andra änden av diskmaskinen och tog emot den rena disken, sorterade upp det och sprang iväg och ställde allt på sin rätta plats. Han kallades för ”plockare”. Det var den näst jobbigaste sysslan.
Tredje mannen sorterade besticken. Gafflar i en bytta, knivar, skedar i en annan osv. Han kallades för ”Gaffeln”. Det var den bästa sysslan. Vi hade roterande schema så var tredje dag fick man vara Gaffel.
Jag gillade att vara Gaffel. Det var ett totalt hjärndött jobb som inte krävde någon som helst tankeverksamhet. Jag kunde stå och dagdrömma samtidigt som händerna automatiskt sorterade upp besticken i rätt behållare.
Hjärndöda jobb är helt klart underskattade. Fördelen med jobb som inte kräver någon tankeförmåga eller planering är att man istället kan tänka på sådant som är viktigt i livet.
Ibland dagdrömde jag om en färgad kvinna som jobbade på en annan färja, för ett annat rederi. Jag var kär i henne. Sådär naivt och ljuvligt kär som man bara kan vara under en kort tid i sin ungdom.
Hon hette Matilda, hade långt svart hår, bruna ögon och vita tänder. Ibland hade hon ett rosa band i sitt hår. Jag brukade alltid få henne att skratta.
Matilda figurerade aldrig i några pornografiska dagdrömmar. Det var hon för fin för. När Matilda dök upp i mina dagdrömmar så funderade jag alltid ut nya vitsar och historier att dra för henne. Jag ville få henne att skratta. Det fick jag alltid.
- Du är helknäpp! Jag har nog aldrig träffat någon som dig!
En sådan kommentar kunde jag leva på resten av veckan. Matilda fick mig att stå ut. Jag fick uppvakta henne sex månader innan hon äntligen bjöd mig till sin hytt en tidig morgon när vi låg i hamn. Om det berodde på att hon var en ovanligt ordentlig tjej eller för att jag helt enkelt var den jag var låter jag vara osagt. Kvinnor kanske behövde så lång tid för att vänja sig vid mig?
En tidig sommarmorgon låg våra färjor i Tallinns hamn samtidigt. Jag fick smyga mig ombord via bildäck. Jag riskerade att få sparken men det struntade jag fullkomligt i. När man är tjugosex år finns det inget hotfullt i morgondagen.
 
Var tredje natt kunde jag dagdrömma om Matilda. De andra nätterna fick jag slita som en dåre. Dom förbannade kockarna och passagerarna höll på att ta knäcken på mig. En natt var jag laddare. Jag var bakfull. Grinig var jag också.
Och disken bara vällde in.
Travarna med tallrikar bara växte. Jag matade in så mycket jag orkade i diskmaskinen. Den gick för högtryck men orkade inte svälja allt i samma takt som servitriserna levererade nya skitiga tallrikar och plastbackar med glas. Kockarna kom in med sina förbannade plåtbleck och gapade och skrek om att vi skulle skynda oss.
- Killarna måste jobba! Det är follt med gästerna ja!
Brölade en finsk kökschef som hette Pentti.
Pentti var Satan själv personifierad. Han hatade oss diskare. Pentti avskydde svaga människor och hade man inte avancerat längre än till disken, ja då var man en svag människa som skulle plågas så mycket som möjligt.
Pentti hade blivit en utmärkt obergefreiter i Tyska SS eller som handläggare på Försäkringskassan.
 
Innan jag började min anställning så hände något som faktiskt gav rubriker i de stora dagstidningarna.
Pentti hade trakasserat två homosexuella grovdiskare en längre tid. Trots att de jobbade tolv timmar i ett sträck så tvingade han dem att putsa diskmaskinen och spola golven på sin lediga tid. Han var på dem hela tiden. Han pratade skit om dem och hetsade de andra kockarna att jävlas med dem så mycket de orkade.
Till slut fick de två grovdiskarna nog.
De kallades för Bill och Bull och var inte världens smartaste. De ansågs som lite småtokiga och skrämmande. Det var något med deras ögon. Det fanns liksom inget bakom dem, förutom diskvatten kanske? Men tokiga eller inte, de gillade inte att bli mobbade av en sadist som hade kommit upp sig till kökschef. De bestämde sig för att göra något åt problemet. Något slutgiltigt.
- Pentti borde ha stor kuk!
Sa Bill.
- Stor kuk är ordet!
Sa Bull.
De kunde Penttis rutiner sedan länge och en sen natt så lade de sig i bakhåll. De visste att Pentti alltid gick till sin hytt klockan fyra på morgonen. Några minuter tidigare så ställde de sig i ett städförråd och väntade. Exakt klockan fyra hörde de Pentti komma gående. Precis när Pentti gick förbi förrådet så hoppade Bill och Bull ut, drog en säck över huvudet på Pentti och knöt till ordentligt. Sedan började festen.
De turades om att hålla fast honom medan den andra matade på med feta smällar mot Penttis ansikte och mage. Till sist så drog de ut honom på däck, hängde honom över relingen och drog ned Penttis byxor.
- Nu jävlar ska du knullas härifrån till evigheten!
Sa Bill.
- Till evigheten var ordet!
Sa Bull.
 
Naturligtvis åkte de fast. Riktigt rejält. Båda blev dömda till långa fängelsestraff i Finland och i det landet daltas det inte med psykopater, det kan jag lova.
Men historien tar inte slut där.
Anledningen till att de åkte fast var att de hade våldfört sig på fel person. Det var inte Pentti. Det var en stackars passagerare som efter ett flitigt intag av starka drycker hade råkat förirra sig ned på personaldäck. Pentti hade till sin smala lycka blivit försenad just den natten. Det hade blivit stopp i golvbrunnarna och naturligtvis hade alla diskare som genom ett trollslag gripits av renlighetsiver och börjat putsa och rengöra sina diskmaskiner. Pentti fick rensa golvbrunnarna själv.
En stund senare var Pentti på väg till sin hytt. Just när han satte nyckeln i låset så hörde han stånk och stön utifrån däck. Han blev nyfiken, gick ut och såg hur Bill just skulle lämna över till Bull som stod redo.
Detta är den sanna historien. I tidningarna stod det något helt annat. De hade utelämnat en hel del. De skrev bara att en passagerare blivit mycket svårt misshandlad av personalen på en stor passagerarfärja och att detta inte var något annat än en skandal. Drevet gick och man ifrågasatte säkerheten för passagerarna och om man överhuvudtaget skulle våga åka färja något mera med tanke på vilka dårar som tydligen ingick i personalstyrkan.
Det var intervju och bild på den misshandlade passageraren. Han låg i sin sjukhusbädd med slangar genom kroppen. Han berättade att han hade sett fram emot denna resa, hur trevligt han och hans flickvän hade haft det under kvällen innan hon dessvärre började känna sig dålig och gick till sin hytt. Därför hade han tröstat sig med alkohol. Inte kunde han tro att det skulle sluta så illa. Han återgav detaljerat misshandeln.
De utelämnade resten av övergreppet.
 
Pentti förstod att det var han som var ämnad för denna behandling. Det förbättrade inte hans syn på diskare. När jag mönstrade på så stod jag naturligtvis inte högt i kurs. Jag var ännu en idiot, ännu en potentiell galning som när som helst skulle kunna börja smida ränker mot Pentti tillsammans med de andra diskarna.
Pentti trodde på fullaste allvar att vi ständigt planerade överfall på honom. Därför blev han ännu elakare. En normal person hade agerat annorlunda, han hade insett att han kanske borde skärpa sig och bli lite human. Men inte Pentti inte.
Så när jag den där natten stod där med min baksmälla och dåliga humör så ramlade det in plåtbleck med gammal potatisgratäng som Pentti natten till ära hade låtit bränna fast riktigt ordentligt. Jag var helt slut. Svetten rann och jag var trött på hela skiten. Jag orkade helt enkelt inte ta mig an de där jävla blecken. Jag orkade bara koncentrera mig på disken som servitriserna lastade på oss. Blecken fick vänta. Jag sköt in dem under en bänk. Det var kanske fem-sex stycken, inte mer. Sedan glömde jag bort dem.
Nästa natt var det Marko som var laddare. Han hittade blecken.
- Varför ligger de här?
Jag talade om att det var jag som hade lagt dem där för jag orkade inte rengöra dem just då. Vi stod och tittade på dem en stund.
- Fan, man borde slänga skiten i havet!
Sade jag halvt på skämt. Marko tyckte det var en utmärkt idé.
- Varför inte?
Så jag lyfte upp blecken, öppnade ett stort fyrkantigt hyttfönster bakom diskmaskinen och hivade ut dem. Några sekunder senare hörde vi hur de plumsade i havet och sjönk till botten. Problemet var hur världen.
Jag och Marko skrattade.
- Ni glömde ju dom här!
Sade Nicke, gick bort till fönstret och kastade ut några kastruller med fastbränd sås.
Vi skulle nöja oss med att enbart slänga ut sådant som var extra jävligt och besvärligt att göra rent. Inte för mycket så att det märktes.
- Det här måste vi hålla för oss själva!
Det tog vi i hand på.
Vi tyckte att vi hade kommit på tidernas idé. Nu skulle jobbet bli så mycket enklare. Det var bara att stuva undan det mest nedsmutsade godset under bänkar och skott och när vi var ensamma så skulle vi slänga ut skiten.
 
Det spårade ur. Vi drack, omdömet grumlades och naturligtvis så skulle vi spela pajas inför varandra. Snart så flög bestickbackar, travar med tallrikar, uppläggningsfat och glas ut genom fönstret. Vi var inte ens försiktiga. Det var ett under att vi inte åkte fast. Så fort det kom in ny disk så åkte skiten ut genom fönstret. Vi fick det rätt så slappt under sista kvällen på vårt pass, innan vi gick iväg på vår ledighet. Vi satt och snackade skit, rökte, drack och planerade för vår ledighet.
Vi hade mycket roligt åt vårt tilltag. Snart så skulle hela Östersjön bli full med disk.
- Jaha, kära passagerare, just nu så passerar vi Stora Bestickbanken och till vänster om oss ligger Tallriksrevet.
Hade det inte varit för att vi gick på ledighet nästa dag så hade vi tömt hela färjan på porslin.
Men det fanns det dessvärre andra som gjorde.
Någon av oss höll inte käften, jag tror det var Marko. Diskarlaget som mönstrade på när vi gick av anammade genast vårt beteende. De slängde ut rubbet, från stora kastruller ned till minsta assiett och tesked.
- Ut med skiten bara!
Två dagar tog det, sedan hade de tömt hela färjan på allt vad porslin och köksredskap hette.
Det blev naturligtvis ett jävla liv. Man fick ställa in avgångar och avboka passagerare. Det kostade rederiet stora pengar.
Pentti var rasande och undrade vad i helvete det var frågan om. Hur kunde allt bara försvinna? Hur kunde detta vara möjligt?
Pennti misstänkte att diskarna låg bakom detta och radade upp dem allihopa. Men de höll käften.
De var mycket berusade. De stod allihopa och svajade fram och tillbaka. Eftersom det inte längre fanns något att diska så satt de i sina hytter och drack öl och vodka hela dagarna. Sämre arbetsförhållanden kunde man ha, tyckte de.
Pentti var vansinnig av ilska och ännu argare blev han när en kille som hette Arska kräktes på golvet, just när Pentti höll på att förhöra dem. Maken till fräckhet och nonchalans!
Arska fick sparken för fylla under arbetstid och de andra tilldelades varningar.
Men ingen skvallrade.
Och tur var väl det. De två andra findiskarna, Matti och Tobbe, var två ökända blånekare som kunde stå och blåljuga höga befäl rakt upp i ansiktet och hävda att de var spik nyktra trots att de knappt kunde stå på benen. De erkände aldrig någonting och sket i allting. De gav fan i att gå på livräddningsövningar, söp dygnet runt, muckade gräl med passagerare på sin lediga tid och drog ombord kvinnor av tvivelaktig bakgrund varje gång de låg i hamn.
Så de höll käften och blev oerhört moraliskt upprörda när de nu blev misstänkta och hotade med att gå till facket.
- Här jobbar man och sliter och så ska man bli förhörd som någon jävla brottsling!
Om detta var jag lyckligt ovetande under hela min ledighet. Det var först när jag kom tillbaka som jag fick reda på att allt hade blivit polisanmält. Det var porslin och köksredskap för stora pengar som hade försvunnit. Detta såg rederiet mycket allvarligt på. Man var tvungen att gå till botten med detta.
Lägg därtill de inställda avgångarna som hade resulterat i stora inkomstbortfall för rederiet.
Så nervös som jag var då har jag nog aldrig varit. Skulle jag åka fast så skulle hela mitt liv bli förstört. Jag skulle aldrig kunna betala tillbaka.
Jag satt i förhör hos polisen i över en timma och två styrmän var närvarande. Jag har alltid varit bra på att ljuga, att fantisera och fabulera men den här gången stod hela mitt liv på spel. Jag skulle inte klara av att hålla masken. Jag beslöt mig för att spela dum och lite allmänt udda.
Det var lätt.
Jag drog upp axlarna, stammade extra mycket och feltolkade medvetet frågorna. Tydligen gjorde jag ett alldeles för bra jobb, de övervägde om jag kanske var tokig. De undrade om jag hörde röster ibland.
- Ja, det är klart. Jag är inte döv!
De frågade om jag trivdes med mitt jobb.
- Utan mitt arbete saknar mitt liv mening!
Jag förnedrade mig verkligen.
De strök mig från listan av misstänkta. En sådan bortkommen och lätt imbecill person var inte den de sökte.
De lät mig gå.
Sedan var det Markos och Nickes tur.
Nicke litade jag på men med Marko var det värre. Jag visste att han var svag i anden, han var helt enkelt inte lika ansvarslös och nonchalant som jag och Nicke. Någonstans inne i Marko så fanns det en liten hård kärna som kände ansvar och t o m lite yrkesstolthet ibland. Marko hade blivit som han hade blivit enbart för att han jobbade tillsammans med mig och Nicke. Vi hade blivit kompisar. Marko hade helt enkelt hamnat i dåligt sällskap.
Skulle han hålla tyst?
 
Marko höll tyst, han skvallrade inte och det är jag honom evigt tacksam för än idag. Marko visste inte om det men när han nekade till anklagelserna och höll tyst så räddade han min framtid, ja hela mitt liv. Marko var inte så svag som jag trodde.
Jag, Nicke och Marko hade fortsättningsvis ögonen på oss. Vi hade inte längre någon frihet. Så fort vi fick tid över i disken så letade Pentti upp nya skitjobb åt oss.
Vi tröttnade, sade upp oss och sökte oss till andra rederier. Vi höll ihop i två år och avverkade en hel del färjor. Ibland stötte jag även ihop med Matilda i någon korridor eller personalmäss. Hon hoppade omkring lite här och där och ville inte fastna på en och samma båt. Ibland fick jag sova över i hennes hytt. Sedan försvann hon eller jag till någon ny färja. En natt i Matildas hytt var ett trevligt minne som jag brukade plocka fram när det kändes extra meningslöst och jobbigt.
1993 tröttnade jag på alltihopa och mönstrade av min sista färja för gott.
Jag träffade Matilda vid en färjeterminal nere i Skåne. Hon hade fått jobb på en färja som hette Estonia som trafikerade rutten Stockholm-Tallinn. Jag gratulerade henne. Jag sade att det var en mycket bra färja att jobba på.
- Maten är god och befälen är helt ok!
Jag följde henne till busstationen i Trelleborg. Hon kramade om mig innan hon klev på bussen till Stockholm. Jag blev generad.
- Vi träffas säkert snart igen!
Sade hon.
Vi sågs aldrig mer.
 
En av människans förbannelser är att hon aldrig förstår hur bra hon har det förrän långt efteråt. När man är ung så ser man sällan det stora i det lilla. Att jobba på färja var ett riktigt skitjobb men när jag tänker tillbaka så var det en härlig tid. Vi hade kul. Vi skrattade nästan jämt och vi blev aldrig ovänner.
Vi höll ihop och ställde upp för varandra.
Jag minns nätter när jag och Nicke satt uppe i en folktom personalmäss och skrev brev hem till flickvänner som vi aldrig hade träffat. Vi skrev åt våra kollegor som inte var så roade av att skriva själva.
- Skriv något fint och romantiskt!
Och ja, vi skrev. Vi skrev så pennorna glödde och tjöt samtidigt av skratt tillsammans.
”Jag ligger här i min hytt med ett stadigt grepp om kuken och tänker på dig.”
Jag minns tidiga morgnar när jag och Marko satt i hytten och drack vodka och planerade semesterresor som vi skulle göra tillsammans men som aldrig blev av.
Tiden går fort, minnen suddas ut, folk glömmer och vi lämnar inte något efter oss. Allt slit och alla uppoffringar faller i glömska.
Ingen minns längre mig, Nicke och Marko. Ingen minns längre hur vi stod där i ett ångande bås och diskade för brinnande livet ackompanjerade av skränande rockmusik från en gammal bandspelare.
Vi lämnade inte något efter oss.
Men på botten av Östersjön så ligger det plåtbleck och tallrikar. Det kommer att ta lång tid innan de vittrar sönder. Kanske kommer någon dykare att hitta dem i framtiden och undra hur de hamnade där? Kanske får någon fiskare upp några stora plåtbleck och uppläggningsfat i sin trål och svär ve och förbannelse över nedskräpningen av havet.
De kommer att undra hur det hamnade där.
Det vet bara jag, Nicke och Marko men vi har mönstrat av för länge sedan.