jag gråter för sällan
för att hålla mitt hjärta rent.
och har svårt att låta
folk räkna stjärnor med mig
för det var vi.

minnen tränger sig på
någon gång ibland
men du har ett nytt liv
sjuttiomil bort.
men jag vet ändå
att cykelvägen till systemet
fortfarande känns som
att få sätta sin fot på månen.

och jag minns när jag
stod med min studentmössa
och mötte andra akten i livet
hur dina blåa ögon
helt plötsligt försvann mot marken.
för det var inte längre
bara ditt hjärta som grät.

har slutat att släppa folk
för nära inpå
då lögner blivit en vardag med dig
och jag visste aldrig
skillnad på sanning eller lögn
så vad jag egentligen levde i
är ett frågetecken.
för dig. kanske.

och du skriver ett sms:
en lördagkväll
det är dags för dig att
sluta dricka öl på veckorna
och låta helgerna bli en dimma
istället.

och jag ler.
ler åt gud.
mina böner som varje natt
aldrig hördes
verkar ha kommit fram till himlen
eller till Blekinge kanske.
Till dig.

Kanske har du hittat min
gamla poesi
och gråtit över gammalt skräp
eller åt mina dagboksblad
som varit misshandlad av tårar
en gång i tiden.

eller har du bara förstått
att världen aldrig blir vackrare
än såhär,pappa?