Tittar almanackan och inser fakta... Jag har ingen pappa!
Den pappan jag har sitter just nu på ett behandlingshem och skiter ett stort stycke i det han skapat.....
Jag finns inte!
Då vissa åker till de sina och glammar, blir omhändertagna, så inser jag att familjen inte existerar. Syskon här och där, vissa känner jag andra vet jag inte ens vad de heter. Men ingen kontakt....
Vet av livet, möten mes människor att jag inte är ensam, men att lyckas mista sin bio-pappa och fosterpappa med syskon är makalöst.
Är jag så omöjlig?
Varför duger inte jag inför min egen pappa?
Då frågan kommer om jag har syskon brister det, ännu hårdare går hjärtat sönder då
frågan om mina föräldrar kommer upp. De som inte gått i mina skor kan omöjligt veta hur ensamt hjärtat känns.
Glöm det där!
Kan inte glömma!
Du måste!
Har du gått i mina skor?
Jag skulle aldrig klara mig utan min familj!
Nej, just det, din trygghet, men tänk om mattan drogs från dig, allt du trott på försvann och du ensam skulle finna dina vägar, utan någon som brydde sig.
Snälla, orkar inte...
Just det, begär inget från någon, eftersom jag lärt att virvelvinden aldrig upphör.
"Syrran, du är som en ökenblomma. Utan vatten, spränger du igenom allt."
"Ingen finns för mig, du har i alla fall din fosterfamilj, men vad har jag?"
"Syrran, jag kan känna din instinkt, men inse hur skadat kött du har märker ingen."
"Lära sig le och vinka är viktigt."
"Vad då?"
"Ja, ett talesätt som visar att le och vinka är enda sättet att dölja hålen, som visas annars."
"Vargarna och hyenorna jagar ensamma villebråd. Utan att bry sig slits de i stycken."
Minns än det samtalet trots det gått över tio år nu.....
"Farsdag......."