Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En blå junihimmel...

Ett flak med studenter körde förbi mig i somras. Jag stod med firmabilen vid ett rödljus. De sjöng och vrålade.
Himmelen kommer aldrig mer att vara så blå som den var den där junidagen när de tog studenten.
Lamm på väg till slaktbänken, och de skrattade under tiden.
Jag avundades dem den lilla korta stund de hade innan sanningen gick upp för dem.
En snabb invigelse fick mig att veva ned rutan, sticka ut armen och ge dem fingret. Just då kändes det skönt. Ett långt smalt långfinger rakt upp i skyn mot de där snorungarna uppe på flaket.
Vad trodde jag egentligen?
Inte blev de provocerade. De såg bara en ful och grinig medelålders man i en firmabil som gav dem fingret. Inget mer. De brydde sig inte om att besvara gesten med glåpord och obsceniteter. De bara glodde på mig. Tyst. Jag var en alldeles vanlig sur skitjobbare som hade gjort sitt i livet, som inte fattade någonting. Jag var lika borta i skallen som deras föräldrar.
 
Jag körde in och parkerade i ett mörkt parkeringshus. Sedan satt jag där en stund bakom ratten och glodde in i betongväggen fast jag egentligen inte hade tid. Det kändes inte bra. Jag kände mig gammal och förbrukad. Det kändes vemodigt på något vis.
Jag tog aldrig studenten. Faktum är att jag inte ens har något avgångsbetyg från grundskolan. Det är inget som jag ångrar, inte ett dugg. Det enda jag ångrar är att jag överhuvudtaget gick dit. De där nio åren kunde jag ha ägnat mig åt något roligt istället, något som jag hade haft nytta utav.
Men man är den man är, det går inte att ändra på.
Jag har aldrig haft intresse av att lära mig sådant jag inte är intresserad utav. Det fanns inget i skolan som intresserade mig och inget yrke som jag ville studera till.
Men jag fantiserar ibland lite grand om hur det hade varit att ta studenten. Hur hade det gått till? Hur hade det känts?
Inte så bra tror jag.
För det första så hade det blivit väldigt pinsamt. Jag har aldrig haft många släktingar så vem skulle ha kommit och firat mig? Jag har en mor men hur pinsamt hade det inte varit om endast morsan hade kommit?
Min mormor och morfar dog några år tidigare.
Någon flickvän var ju bara att glömma direkt!
Mina vänner var få. De som fanns jobbade antingen eller var upptagna med att själva ta studenten någonstans.
Så jag hade fått stå där ensam på skoltrappan under tiden som de andra fick blommor av släktingar, vänner och partners.
För det andra så klarade jag inte av att hantera spriten. När de andra satt med sina champagnefrukostar och fnittrade och log tillsammans i någon villaträdgård så skulle jag antagligen ha suttit i någon park och druckit sprit direkt ur flaskan. Jag hade kommit vinglande till betygsutdelningen, dyngrak, och kräkts ned nya fina studentkostymen innan jag hade blivit uppropad. När de andra hade stått ute på skolgården och blivit firade så hade jag legat inne på toaletten och spytt, jag hade missat alltihop.
När de andra sitter till bords och stimmar och skojar så har jag somnat med ansiktet i maten för länge sedan.
Under kvällen så skulle de andra studenterna ha börjat komma igång så smått. De hade varit behagligt berusade och på väg till studentbalen med sin partner. Jag hade suttit hemma med baksmälla och med en tyst telefon som sällskap. Ingen flicka skulle ringa och fråga om jag ville bli hennes kavaljer för kvällen.
 
Jag satt där i parkeringshuset och ägnade mig åt självömkan. Jag är man och vi behöver tycka synd om oss själva ibland. Det är synd om oss!
Jag kände mig mycket gammal. Alla hatade mig, livet rann mellan mina fingrar och inget skulle bli som det en gång var och inte ens då blev det som jag ville.
Jag tog mig ett rejält dopp i vemodighetens hav.
Sedan fick jag ett gulligt SMS från min flickvän där hon skrev att hon saknade mig.
Då kändes det lite bättre.
När jag kom tillbaka till jobbet så kallade min chef in mig på kontoret. Jag fick beröm. En kund hade sagt att jag var en rolig och pratsam kille.
- De gillar dig!
Sade hon. - Men mig lurar du inte!
Hon log när hon sade det.
Då kändes det ännu bättre.
När jag gick hem så köpte jag mig en liter jordgubbar och satte mig på en parkbänk. Himmelen var nästan lika blå för mig som den var för studenterna.
Det kändes bättre och bättre.
Om jag hade gjort annorlunda i livet, om jag hade skaffat mig en utbildning, varit en liten vattenkammad pojke och tagit studenten så vet jag inte vilket liv jag hade fått men jag tror inte jag hade fått det så bra som jag har det idag. Jag har fått det bättre än jag förtjänar och det är jag tacksam över.
Jag tillhör dem som har haft stor tur!
 
Men ändå… Det hade känts skönt att få ta tag i slipsen på någon av de där ungdomligt självgoda studenterna, slita ned honom från flaket och ge honom en fet smäll. Den första smällen av många som han kommer att få ta i livet.
Men det vet han inte om ännu.
Det har han inte fattat.
Han vet inte. Kanske kommer han att få ett lika bra liv som den där medelålders glasögonormen i firmabilen som nyss gav honom fingret.
Om han har en jävla tur.




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 304 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-11-13 19:15



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm