Jag var 12 år. 

Mia, du hade fräknar.
Jag var bäst i matte;
idealist i svarta solbrillor.

Du släntrade över hängbron,
      det var hål i din skolväska
      men varken ett hej eller hejdå flög ut.

Med varken svindel eller rädsla
skrattade du förbi

men din nyfikenhet fick mig att vaja;
du gick från sida till sida,
ryckte i mig
och tittade på allt som växte under
och svävar ovan mig; och alla
frågetecken som flög ur min
2-somrar-i-rad jacka.

-- du var ett jag förstår inget,
men det är fint jag var lejon och tigrar
och underliga fåglar
på safari, inget man vill eller kan
krama
utom i fantasin --

Några förmultnade bräder
föll sönder, föll ner i avgrunden tillsammans
med alla nyanser
av rosa
-- du kanske tappade en randig sko,
jag vet ej -- 
men jag såg dig aldrig mer; du flyttade
till Norge. Grönare
gräs vissnar från där man hamnar sägs det
men på andra sidan bron
är gräset regnbågsfärgat
där du vandrar.