Av alla de människor som karvar sig genom granit
står jag under beskydd. De rör mig inte. En rispa på ytan,
en tår i en pipett. De dragna dagarna sjunger om stål.
Jag har träffat dig Erik, kanske där du är. Leta upp mig!



Hur höga ska höghusen vara för att jag ska kasta mig mot
en mark som inte finns. En rymd att segla i för alltid.
Jag är rädd för landningen, för världen. Jag är rädd
för dig. För mig!



På tegel tror jag mig stå över er. Se er från en höjd
bortom världslögnen. Som att jag inte finns men bryter
en bit var gång ni ber mig. Skriv i era böcker att jag finns,
jag vill gärna finnas. Dedikerad:



Om kvällen, till pianot lossar jag mina fötter
från de band ni lindat mig i. Mjölnade skulderblad över
era sängar av plåt. Jag vågar inte röra dig.
En kudde av värld ligger bolstrad mot mitt bröst,
mina armar räcker inte för att nå dig.