Jag minns en gång i skolan, när läraren bad oss tänka på det mest skrämmande man kunde komma på. Jag minns hur jag tänkte att det mest skrämmande måste vara att veta att man ska dö, att veta att man ska lämna sin familj och veta att de sörjer. Aldrig kunde jag ana, att det värsta man kan tänka sig, är mycket värre än så.

Klockan var bara ett på natten när han bad mig komma till festen, som redan hade startat klockan elva. Några av mina andra kompisar var där, även vissa personer jag inte kände som är mina kompisars kompisar. Jag var först inte helt säker på om jag ville gå, jag hade aldrig varit på en sån där klubb förut. Inte direkt på någon vanlig tonårs-fylle-fest heller. Föräldrarna var borta över helgen, så egentligen hade jag inga skäl till att inte följa med, men jag var ändå osäker. Det var liksom lite läskigt att gå till en klubb full med okända människor, äldre människor. Det knöt sig lite i magen, men jag tackade ja ändå.
trots att det var vinter var det ganska varmt ute, men ändå skakade jag. Inte för att jag frös, utan för att jag var lite rädd. Jag visste inte vad jag hade att förvänta mig. Nu var klockan två och himlen var helt mörk, kanske syntes en och en annan stjärna igenom målntäcket ibland, och träden såg mycket läskigare ut än vanligt. Som i en skräckfilm.
Jag hade hoppats på att få vara nära André på kvällen, men han blev väldigt full, väldigt fort, och sedan syntes han inte till. "Han knullar väl nån brud på toan", sa Mickis. Hon lät avundsjuk på något sätt, men jag orkade inte bry mig riktigt. Jag försökte stå lite sexigt, eftersom det var fullt av killar där. Jag hade sett två killar spana in mig tidigare, eller det var snarare Mickis som sa det. Samtidigt kändes det fel på något sätt, att stå där som någon prydnad och hoppas på att en kille skulle intressera sig. Som ett objekt, en leksak. "Äh, släpp slös för fan, du ska alltid vara så tråkig" sa Johanna och satte sig i Mickis knä. "Kolla här" sa hon och började småhångla lite med Mickis. "Så får man killar, man ska vara vild vafan".
Vid ett bord brevid satt några äldre killar, kanske runt 25 år, och snortade något som såg ut att vara ett vitt pulver. Brevid sig hade de några halvnakna tjejer som tryckte upp brösten mot dem. hur skulle jag kunna tävla mot dem? De hade större bröst, bredare höfter, finare midja, och var mer erfarna. Själv var jag ganska spinkig. Inte undernärd direkt, men formerna hade inte riktigt kommit än, men brösten var i alla fall på god väg. Jag hade en super-push-up så brösten skulle se större ut än vad det var, men jag skulle ändå aldrig kunna sitta halvnaken sådär som de andra tjejerna, då skulle man ju se att brösten var mycket mindre än med bh:n på.
I en hel timme satt jag bara i ett hörn i en av sofforna och hoppades på att någon kille skulle komma och ragga. inte för att jag ville knulla, men för att, ja, känna mig värd något. Jag kände mig avundsjuk på att de andra tjejerna var värda att ragga på, men inte mig. Jag kände mig ful.
Mickis, Johanna och Frida kom till soffan och satte sig vid mig i någon minut eller så och johanna gav mig ett glas med någon grön dricka. "Det är fan starka grejjor det här, asnajs! Drick då, var inte så tråkig", sa hon. Jag smakade på det och det var verkligen inte gott, smakade rent av skit, men jag drack det ändå, några klunkar i taget. jag ville ju inte vara den tråkiga. Jag ville kunna göra som de andra tjejerna, gå upp och dansa sexigt mot en kille, bara gå fram till någon och hångla och viska sexiga saker i örat på honom, få honom att få stånd... Men jag visste att jag var för blyg.
Senare, efter ungefär en halvtimme och några glas till, började några killar äntligen lägga märke till mig. Inte världens ragg kanske, men jag märkte nog några blickar. Först blev jag jätteglad över att någon intresserar sig, men efter ett tag kändes det bara äckligt. jag fylldes av en sån där konstig hemlängtan, magen knöt sig och jag kände att jag behövde spy. Jag sprang ut i kylan, nu var det ännu kallare och jag kände hur det började sticka i huden. Världen snurrade lite fast jag stod stilla och det var vitt överallt. Någon tog tag vid min hand och jag kände hur jag liksom lyfte från marken. Kylan bet inte lika hårt nu och jag började se små ljusa prickar för ögonen. Klänningen, som satt väldigt tajt, kändes kall och blöt och liksom skavde mot huden. Jag såg aldrig riktigt hans ansikte, men han hade brunt hår. Han mumlade något om kall och ramla, men jag uppfattade aldrig riktigt vad han sa. Jag sa bara okej och försökte hitta in igen, men dörren var inte där jag trodde den var. Till slut kom jag in i värmen igen, och det brändes i fingrarna.
Mickis sa någonting, men jag uppfattade inte vad det var. Hon tog tag i min axel och sa något igen, jag tror hon frågade om jag mådde bra, och jag svarade ja. Sedan stack hon iväg med någon snubbe, som lämnade sin kompis vid mig i soffan. Han tittade länge på mig, på ett nästan perverst vis. Det var något i hans blick som gjorde mig äcklad, jag kände mig som ett objekt. Som om han hade all rätt att titta var han ville på mig. Han sa någonting, det lät som kom, men jag reste mig inte. Mina ben var stela och jag började darra. Det var något över honom, något bestämt och olustigt. Nu såg han nästan otålig ut och tog tag i min arm, men jag satt kvar. Sedan förstod jag inte vad som hände, men soffan försvann under mig. Några stolar här och var, mattan var mjuk. Han tog tag i min hand igen och sedan blev det väldigt kallt. Den där isande kylan igen. musiken dunkade i mitt huvud och hela världen snurrade. Jag snurrade. musiken försvann.
Något hårt mot mitt bröst, en mansröst försökte säga något. Mumlade något tillbaks, förstod inte vad jag sa. Sprängande huvudvärk, ont i mitt lår. Jag brann. Det kändes som om jag brann. Tusen stickande nålar över hela min kropp. vart var min bh? Försöker minnas var jag hade lagt den. På morgonen, tog en dush, lade den på tvättmaskinen. Sen då? Hade jag över huvud taget någon bh på mig? jag vet inte. Greppet om mitt bröst blev allt hårdare, jag försökte få bort handen, men jag var för svag. Det blev ännu kallare, mot ryggen, sedan varmt igen. Brännande varmt, som om någon skurit djupa sår, hällt i bensin och sedan tänt på. Det gjorde så ont att det svartnade för ögonen. Någon drog i mitt hår, det gjorde ont. Men jag kunde inte skrika. Inte röra mig, alla muskler gjorde ont. Det var kallt. Det stack i hela kroppen. Jag ville hem. Sedan kommer jag inte ihåg så mycket mer, förutom just de orden. "jag vill hem".
Jag var i en snöhög. Mina kläder var blöta. Jag bländades av all snö, trots att det var natt. Eller var det natt? Jag hade gått till festen vid två. Sedan kunde jag klart minnas hur jag bad den där snygga killen hämta ett glas åt mig klockan fyra. Sen då? När jag försökte resa mig ramlade jag direkt. Mina muskler kändes som om de blivit avslitna och sedan brända. Det stack till av en sådan otrolig smärta att jag trodde armarna slitits av. Men jag såg inget blod, förutom kanske något kladdigt i håret. Trots det var snön inte vit. Rosa på något sätt. Jag insåg snabbt att den ilande, svidande smärtan mellan benen var orsaken till den rosa snön. jag hade ingen aning om vad som hänt, vem som gjort det, varför, hur, när eller var jag var.
Mitt i natten, kallt och stickande och kroppen brann, jag kunde inte gå. jag låg helt blickstilla i snön och önskade att jag bara kunde dö. Vad skulle min familj säga? Skulle jag våga berätta det här? Letar de efter mig? Hur länge har jag legat här? Varför blöder jag mellan benen? Och var är min bh? Jag försökte skrika, men det gick inte. Att bara försöka gjorde ont i halsen. Det gjorde ont i näsan att andas in den kalla luften. Jag önskade inget hellre än att få slippa smärtan, lidandet, förnedringen. Jag blundade. Och bad till gud om att få slippa all smärta, att få blöda till döds.

På måndagen veckan efter kunde man läsa om mig i tidningen. Hur jag hade försvunnit på en fest, blivit hittad två dagar senare en och en halv mil därifrån i ett dike. Att de fortsätter sökandet efter försvunna Micaela, 16 år.