Vad är det värsta
som kan vara
i en enskild kvinnas liv?

Eller för den delen
en mans
bara ur ett annat perspektiv.

Att utveckla fantastiska bröst
och att ha dem för någon tid
bara för att sedan se dem
gå sin höst till mötes.

Eller är det att knappt
få några bröst att tala om
och sedan ha dem
i stort sett intakta livet igenom?

Nu vet jag!

Det värsta som kan hända
det måste vara att utveckla en näsa
som aldrig var något särskilt

ens på livets höjd och som sedan
bara blev faktiskt fulare
med åren dessutom...

Jag tycks ha näsa för
den här sortens funderingar
trist om den talangen skulle gå
en besvärlig höst till mötes...



(Texten har legat och vilat sig i utkast
sedan den skrevs 2011 11 15)