Jag har tidigare skrivit att jag inte gillar att vara ute, jag gillar att vara inomhus.
Självklart lämnar jag min lägenhet när jag är ledig men inte för att vandra i någon skog och liknande. Jag har aldrig förstått varför man ska gå ut i naturen.
Vad ska man göra där?
Vad finns att göra?
Vad skulle kunna hända?
Man kan sitta på en sten och glo på träd samtidigt som man blir anfallen av getingar och bromsar.
Nä, verkar inget kul.
Kanske får man syn på en älg.
Ja, det verkar ju spännande värre. Älgar har man ju aldrig sett förr.
Har man en flickvän så kan man ha sex med henne, kanske under en gran eller på en äng. Frågan som genast inställer sig blir då: Varför krångla till det för sig och riskera att få ballarna fulla med fästingar när man kan ha sex hemma i en mjuk och skön säng?
Är man ensam kan man ta sig en runk men hur ofta vandrar folk omkring under trädkronorna bland blåbärsris och ormbunkar med stånd?
Jag har faktiskt gjort det en gång.
När jag var sjutton år och något alldeles bedrövligt oknullad. Varför jag hade gett mig ut i skogen minns jag inte men jag minns att jag hade stånd. Jag hade alltid stånd när jag var sjutton år. Jag såg aldrig solens strålar mellan bladverken, jag såg inte mossan på stenarna och de fullmogna blåbären. I mitt huvud fanns bara en ung flicka som vi kan kalla för Maja.
 
Maja var blott sjutton år men redan en fallen kvinna, i alla fall enligt ryktet. Det sades att hon hade låtit sig bli lägrad av flera äldre killar i tjugoårsåldern och inte nog med det, hon hade t o m gillat det!
Det betydde att hon var erfaren och jag hade gärna fått mig en lektion av henne, helst flera. Direkt efter varandra.
Tidigare under dagen hade jag sett henne vid badstranden. Hon hade haft på sig en vit, minimal bikini som avslöjade allt.
Det var den bilden jag såg framför mig när jag gick där i skogen. Jag tappade nästan andan. Jag sket i älgspaning och blåbärsplockning. Jag gick där i skogen och hade stånd.
Det var en pärs.
Så var sommaren 1982 för mig – Ensamhet och promenader med ett kroniskt stånd.
 
Jag trivs som sagt inte utomhus. Inte här i Sverige. När jag går ut från min lägenhet så går jag egentligen in någon annanstans. Oftast så besöker jag gallerior och stora köpcenter. Där trivs jag. Eller också åker jag omkring lite planlöst i min bil och då kan man ju också säga att jag är inomhus - inne i min bil.
Men det finns ett litet undantag; Min balkong. Där trivs jag. Vill jag vara utomhus så sätter jag mig på min balkong.
Bland det roligaste jag vet är att sitta på min balkong och dagdrömma.
Dagdrömmerier är helt klart ett underskattat nöje som folk i allmänhet inte verkar ägna sig åt i någon större utsträckning. Jag undrar varför? Med tanke på hur kul det är så borde ju balkongdrömmande vara ett minst lika stort folknöje som segling, fiske, camping eller vad som helst. Varför sitta och lida på en camping bland en massa otäcka barnfamiljer och feta medelålders män i shorts?
Jag besökte som hastigast en camping förra sommaren och möttes genast av ett inferno av högljudda barn. Lite längre bort satt deras föräldrar och grillade feta, seniga likdelar från djur. De verkade strunta fullkomligt i att deras ungar ägnade sig åt att misshandla varandra och skrika oförskämdheter åt andra vuxna campinggäster.
Jag såg t o m en unge som helt ogenerat stod och grävde sig i skrevet. Nej, han var inte förståndshandikappad på något vis. Troligen bara ett offer för den fria och kravlösa uppfostran som numer genomsyrar hela samhället.
- Lilla vän, om du helt plötsligt grips av en önskan att ta dig på kuken bland folk så ska du så klart göra det!
På min balkong råder grill- och familjeförbud. Där sitter bara jag och myser för mig själv. Där sitter jag med mina dagdrömmar, mina förhoppningar och mitt kaffe. Min balkong är en liten oas av fin och gammaldags gubbgrinighet i en för övrigt galen och besvärlig värld.
På min balkong kan jag ta ut vindriktningen med hjälp av min hjärna och seglar iväg in i mina fantasier och drömmar. Jag tröttnar aldrig på att försvinna in i mig själv, i mina minnen. Jag tänker tillbaka på kvinnor jag har haft förmånen att lära känna. Jag minns allt som jag har fått vara med om.
Jag minns dårarna.
Alla jobben.
Alla vänner som jag har haft men som har försvunnit någonstans i periferin.
Nu är det vinter men snart år våren här igen och därmed startar balkongsäsongen.
Gubbgrinigheten lever och mår bra på en balkong i Karlstad!