Efter många år av olika sjukdomar,
som tagit både din syn glädjen
till maten och livet satt du vid
din bästa väninnas köksbord och sa:
"Nu har jag haft allt, men inte cancer."

En månad senare, då jag ringde för att
bjuda er till mig på min födelsedag
möttes jag av ett kaos.

"Mamma ligger på sjukhus!"
"Vad har hänt?"
Kände det hänt något, blev tyst, tappade
andan utan att förstå varför.

En trappa ner i jordkällaren, rakt ner
du föll, utan skydd, utan klagan.

"CANCER i hjärnan."
Jag väntade min äldsta son.
Du ville skydda mig och lät mig inte
träffa dig.
Du kände du svek mig, men du kunde
ej veta.
Du ville bli mormor det visste jag och
du ville vara mitt stöd.

Utan att jag visste något hade du köpt
en present till min blivande bebis.
Ditt hopp om livet, kärleken till oss
fick dig att stanna kvar
och kämpa.

Tårarna störtade ut ur mina ögon
bomben slog ner
ensamhet då ingen visste hur vi
skulle mötas.

Trasiga själar utan mål
visar väggen växer utan någon
möjlighet att slå sönder.

Pratade med dig via telefon
ville krama dig men visste du inte
ville visa dig för mig.
Visste du bar många förluster då
du bar barn själv.

Hasse Andersson sjöng höstens
sista blomma. Trots du var dödsdömd
kunde du ringa och säga Hasse Andersson
sjöng. Han ringde dig, det vet jag.

Påsken 1995 föddes min lilla son,
som fick ditt hjärta att brista.
Trots din cancer ville du se honom
ta i honom.
I din famn han låg, tårar dalade sakta
ner för dina kinder då du insåg han
aldrig fick träffa dig.
"Så söt din son är, så lycklig jag blir
att du vill ge mig denna stund."
Tårar sprutade innan du skänkte
det fina minne från dig.
Filten

Bad en bön till Gud, "Befria mamma!"

vi öppnade dörren tills du inte orkade
mer.
Elaka tungor kom över dig
du matades, flyttade hem och
insåg du ville dö hemma.

Den 9 oktober 1995 fyllde du år
nionde november somnade du in
i ditt hem.
Du sa adjö till mig och kysste mig
så jag vaknade.

Morgonen efter visste jag du var död,
tomheten flyttade in i mig
efter beskedet.
Trodde jag var förberedd
trodde mina känslor kunde styras

Stillsam begravning du fick
Visan Hoppas du når ditt sammarkand
sjöngs och spelades.
En röd och en rosa ros jag la på din
kista symboliserar vår speciellla kärlek
vi visade sista tiden.

Än idag gråter jag då minnen kommer
ler mellan genomskinliga diamanter
vid varje vinst jag segrar.
Du jublar i din himmel då mina ord
skrivs, ditt hopp vidgar min längtan
efter dig.

Tack för de åren vi fick
älskar dig nu och för evigt
vi möts i Nanginjala den dagen
mina dagar avslutas.