Kaos i mitt inre, kaos i mitt hus. Enda gången jag är lugn är när tankarna får flöda ut ur mig genom mina fingrar.

Jag kan inte andas, huvudet värker av alla tankar, mina ögon gör ont. Jag vill bara leva men det verkar inte gå så bra. Själen är som inlåst och jag hittar inte nyckeln. Jag söker den i böcker, jag söker den hos vise män. Jag letar i mina drömmar frågar en och annan vän. Men ingen tycks ha sett den.

Jag vandrar vidare bland trasig och bland hel. Jag ser med mina ögon som blöder av alla lik. Ser de döda som hopar sig vid dörren, ser de stå där och le. De vet vart nyckeln kan finnas. Mörkret som lurar och lägger ut sina spår, kan misstas för att vara den nyckeln jag letar och halkar dit. Jag ser in i en skrattande käft när jag inser att åter igen har jag hamnat på fel spår.

När jag tittar och öster så ser jag anden när jag tittar och väster så ser jag mina drömmar. Vart ska jag börja? Jag rotar i dåtid jag rotar i nutid. Ingenstans jag känner att jag kan finna denna nyckel som gäckar mig med att sända ut en känsla att vara nära. Trött och uppgiven med en värkande kropp känner jag hur uppgiven jag är.

Är på väg att ge upp när jag känner att nackhåren reser sig, jag är inte ensam i rummet. Någon står vid min sida. Ser i ögonvrån att det är något stort, borde bli rädd men känner endast ett lugn som sakta sprider sig igenom kroppen. Fortsätt att skriva får jag i mitt huvud. Som om vi pratade endast via tankarna. Jag vågar inte vrida på huvudet och bryta förtrollningen.

Fortfarande trött men med ett nytt hopp om att jag ska hitta nyckeln. Jag funderar en stund på vart den kan tänkas vara, denne väldige ger mig en vink om att jag inte ska ge upp, sök längre in. Låt ingen hindra dig, du är ett ljus på jorden och mycket viktig. Lika viktig som alla andra som vandrar på denna jord. Varken mer, varken mindre.

Jag sitter ändå och funderar på vart den kan tänkas vara. Jag famlar och tycker att den kollektiva tröttheten sänker sig över mig. Vilja att bara sjunka ner och sova blir starkare. Energin som flödar rätt ut, som ett dränage ur ett varigt sår.

Jag blir tyngre och tyngre. Vill inte se verkligheten som visat upp framför mig. Jag kan inte ens ana vad som ska hända här näst. Kan ju tänka att denne någon verkar veta bäst.

Frågar igen genom tanken och får inget direkt svar utan bara en vag känsla av att inte misstro, att våga följa med utan att tänka bakåt,

leva livet som det är..


..här och nu.




Helena 2011-11-17