"Kära läsare ... !
Öppna skåpen och ta fram era finglas, dricksglas och pokaler. Häll upp vin, vodka och chacha och lyssna till en liten historia. Efteråt vill jag att ni tömmer era glas på en gång.
-För länge sedan, nästan åttio år sedan, en ung kvinna, den äldsta dottern i en egendomsfråntagen familj, var på flykt undan röda armén. Hon gömde sig undan gevärskotten och kröp längst med ett järnvägsspår.
Det hela utspelade sig i Kirovograd-området i Ukraina. Tjejen lyckades mirakulöst komma fram i ett stycke till närmaste tågstation och såg en tåg och en folksamling vid en av tågvagnarna. Det var de rika ukrainska bönderna som har blivit fråntagna sin egentom som nu försökte fly undan
förföljelsen och utrotningen. Flickan anslöt sig till dem och med ett godståg begav hon sig först till Odessa , sedan ännu längre bort.
Efter en rad problem, besvär och kämpande kom hon äntligen fram till staden Poty i Georgien där hon bosatte sig.
Först bodde hon i en jordkällare sedan i ett eget hus som som byggdes till henne av hennes blivande man. Hon gifte sig i Georgien med en ukrainare som hamnade där av exakt samma anledning som hon själv.
I Georgien födde hon sin enda dotter Nina.
Den där flickan var min mormor och hennes dotter Nina - min mor. Det här hände med min familj och har också hänt med ett par tusen ukrainare på 30-talet av det förra seklet. Jag vill tacka det fantastiska landet Georgien och dess folk. Tack för räddningen. Min ukrainska mormor levde i Georgien i ca 40 år och jag minns att hon alltid talade gott om landet och folket - grannar och vänner. Låt oss då höja våra glas för den omåttliga vänskapen som georgiska folket besitter, för landet, som mina förfäder bodde i, i vilken de överlevde och hittade skydd. Låt det alltid vara fred på den här jorden!"