kamferkistans döda svanar
simmar över mörkträdet
sträcker halsarna genom luften
dyker mot en botten
som kanske är Japan
en gång för hundra år sedan
när sjömannen satt på Jokohamas bar
och såg skönheternas ögon
och drack om gunsten
slogs om kimonons nätter
i väntan på morgonens dimma
och att fartyget går
mot andra hamnar
andra famnar

kistan som belamrar
rummet i nuet
pjäsen från haven
med utskurna djonker
och bonsaisamurajer
den som står där den står
och varit främmande händers ask
för berättelser
främmande länders låsta skrin
för kläderna som inte behövs

för sjömans stolthet
för minnen av nätter
med södra korsets stjärnor
över skorstensångans moln
för hundvaktstid
när månen räknar vågorna
över ett stilla eller ett indiskt hav
för skansens trängsel
där den står
mitt i klädstreckens kalsongland
för att hon med den röda kimonon
ville att det skulle vara så
ville det gav det

för doften av kamfer
som var en gång

för dået som flyger
över mörkträdshimmeln
när dimman ligger
i novembers sverige
och oceanerna är längre bort
än själva vänern
och kistan är en möbel
och viskningarna från hans liv
kräver närhet för att ännu höras
och blickarna från henne
bara kan ses
som en spegling i kistans lack
i skenet av månen

svanarna sträcker sina halsar i silver
vill säga något

och jag lyssnar