Jag pratade för ett tag sedan med en vän på telefon. Hon ringde till mig och grät. Hon hade lämnat sitt jobb. Hon hade äntligen sagt upp sig och borde vara glad, men det var hon inte. Hon trivdes med sitt jobb, det var kollegorna som var problemet.
Hon har varit mobbad på sin arbetsplats i flera år.
Jag gillar inte att använda mig av det ordet. Mobbad. Det har blivit missbrukat. Vanliga gräl och förolämpningar blir helt plötsligt till mobbing. Alla gråter ut hos alla.
Men i detta fall så är inte mobbing ett för starkt ord.
Ondskan lever och mår fortfarande bra i Sverige. Jag hörde talas om mobbing på arbetsplatser för flera år sedan. Först så trodde jag inte riktigt på det. Jag tänkte att det kanske var överkänsliga personer som inte pallade trycket riktigt. Det kan ofta var en rå jargong på en arbetsplats och en människa som kanske är extra känslig kan ta det personligt. Jag har förstått att det inte riktigt är så. Det finns faktiskt vuxna människor som ägnar sig åt mobbing! Det finns vuxna människor som blir mobbade!
Barn och ungdomar begriper inte bättre. Det är inget försvar men barn är ofta elaka. De ger sig på den som uppfattas som svag eller avvikande. Jag säger inte att det är rätt, men det är så det är och jag tror inte att det går att göra så mycket åt. Tids nog växer de upp och mognar.
Men inte alla.
Dessvärre så besitter dessa onda människor både karisma och ledaregenskaper. De får med sig andra kollegor i sina excesser. Det är vad som har drabbat min vän.
Hon är inget barn, inte ens någon ungdom. Hon är trettiofem år, en vuxen människa och har blivit mobbad av andra vuxna människor på sin arbetsplats i flera år. Nu har hon sagt upp sig.
Eftersom hon själv har skrivande som intresse så vet jag att hon läser detta. Jag vill säga att det var bra gjort att säga upp sig. Ett riktigt beslut. Man kan inte vinna över skitstövlar, däremot kan man nonchalera dem och gå vidare.
Det har du gjort. Du har gått vidare.
Nu kan det bara bli bättre!
 
Den här texten har jag lagt ut tidigare, nu lägger jag ut den igen. Det mesta som jag skriver är ytliga bagateller, men den här vill jag gärna att så många som möjligt läser.
 
För några år sedan hade jag ett jobb på en gymnasieskola. När jag gick ut nian så svor jag över att aldrig mer sätta min fot på någon skola. Nu var jag där igen. Det kändes som ett nederlag.
I över ett år slavade jag på den där förbannade skolan för en lön som var ett skämt. Snart fyrtio år gammal och jobbade som mattant. Förnedringen var total.
Man förväntades vara ett gott föredöme för eleverna. Det räckte inte med de idiotiska arbetsuppgifterna.
En manlig mattant kan aldrig vara ett gott föredöme, bara ett avskräckande exempel.
Det var mycket gnäll på maten.
 - Jävla grismat! Det här tänker jag inte äta!
Jag önskade alltid att de skulle hålla sina löften. Då skulle jag kanske ha fått syssla med viktigare saker än att laga mat till dem.
- Inte jag heller! Jag käkar hamburgare istället.
Det låg en Burger-King några kvarter bort från skolan och ju fler elever som gick dit, ju mindre jobb för mig.
Men ungdomar är ett märkligt släkte. Ju sämre reklam jag gjorde för käket, ju fler dök upp. Alla ville helt plötsligt snacka med den där underliga glasögonormen som inte alls betedde sig som de gamla kärringarna som brukade sleva upp maten.
Rökning var strängeligen förbjudet för eleverna. Jag stod ofta ute på skolgården och rökte. Jag brukade bjuda de som ville ha. Det retade naturligtvis lärarna och ibland kom det någon fåne och började gorma om att jag var ett dåligt föredöme och att jag – vuxna karln – borde veta bättre.
Jag brukade alltid skratta gott åt dem samtidigt som jag tände en ny cigg.
Jag fick många klagomål men eleverna ville ha mig kvar så det tog över ett år innan jag kom därifrån.
 
Under det där året så blev jag lite närmare bekant med en elev, en artonårig flicka som hette Åsa. Jag tyckte synd om henne. Hon var väldigt skygg och satt alltid ensam vid sitt bord och åt. Hon hade inga vänner. Ingen att tjuvröka med, ingen att snacka killar med och ingen att hänga på stan med under helgerna. Sådant som är viktigt för unga tjejer.
Hon var helt ensam.
Åsa hade svår acne. Hela ansiktet var fullt av stora, hettande bölder. Acne vulgaris. Jag förstod hur hon kände det. Jag genomled samma helvete själv som tonåring. För en ung flicka är det antagligen värre.
Åsa var en söt flicka men det var det ingen som såg. De såg istället bölderna. Stora bölder som täckte ansiktet och en stor del av halsen. Ibland kunde Skitstövlarna sitta vid ett annat bord och göra narr av henne.
Jag kände igen beteendet. Skitstövlarna lever och mår bra. Man hittar dem överallt. Jag gick aldrig något gymnasium men de finns överallt. Översittarna. Skitstövlarna. De Populära Människorna som sätter agendan för hur andra människor ska leva, vilket utseende de ska ha och vilka kläder de ska bära för att bli godkända.
Jag är glad över att jag aldrig gick vidare i skolan. Jag tog mina bölder och gick ut till skitjobben istället.
Man kan säga vad man vill men på fabrikerna, färjorna, storköken och budfirmorna behövde man i alla fall inte vara snygg och ha persikoslät hy.
Skitstövlarna bestod av den gamla vanliga sammansättningen – De snygga, ytliga och populära tjejerna och de manliga sportfånarna. När de inte trakasserade elever som inte hade blivit födda med godkända gener så ägnade sig tjejerna åt smink och sina mobiltelefoner. Sportfånarna ägnade sig åt sin favoritsyssla, näst efter fotboll eller annan valfri idrott, nämligen: Vem kan bröla högst i korridorerna.
Sportfånarna kunde med största sannolikhet inte stava till sina namn men gymnasiet hade de kommit in på i alla fall och med tanke på dagens totala kravlöshet så hittar man dem antagligen även vid landets högskolor och universitet.
De snygga och populära tjejerna brukar inte vara snygga och populära så länge. De brukar sluta som storrökande White trash. Förr slogs killarna om dem, några år senare så får de vara glada om någon gammal halvalkoholiserad korpmålvakt som spelar för Zetterlunds Mekaniska har lust att betäcka henne mellan fjärde och femte ölen.
 
Jag talade om detta för Åsa. Jag sade att det var hon som skulle ta hem segern till slut i alla fall.
- En smart tjej som du!
Jag stod ofta ute och rökte tillsammans med henne. Åsa hade ingen annan att röka med. Hon öppnade sig mer och mer för mig. Hon talade om att allt kändes hopplöst, att livet var slut och att hon inte såg någon framtid. Jag sade att jag hade känt exakt likadant när jag var arton år och växte upp. Jag berättade om ensamma nätter på min balkong. Nätter som jag brukade sitta och lyssna på de andra ungdomarna ute på gatorna, ungdomar som hade kul, som var på väg hem från någon fest som jag aldrig blev bjuden på.
Just då så trodde jag att livet var slut, att allt var över innan det hade börjat. Inte kunde jag tro att jag bara några år senare skulle sitta på en parkbänk i en stad i ett främmande land och se solen gå upp tillsammans med en vacker flicka.
- Det finns alltid en framtid men kanske inte där du är just nu. Konstigare är det inte!
Skitstövlarna har sin lilla storhetstid under några korta ungdomsår. Sedan blir de feta och alkoholiserade kunder hos socialen och Försäkringskassan.
- Tänk på det nästa gång de skrattar åt dig. Du vinner till slut! Det är du som är vinnaren!
Jag berättade även om dumheter som jag hade gjort i livet. Skitjobb, brist på mognad och hur det kändes att snart fylla fyrtio och fortfarande inte veta vad jag ville med livet.
Åsa var arton år, jag var trettionio. Åsa sade att det var trevligt att prata med mig, att jag inte var som en snart fyrtioårig gubbe.
- Jag vet att det var du som hällde tabasco i mjölkautomaterna. Fan vad omoget!
Sade hon och skrattade.
Det var en mycket fin komplimang. En av de finaste jag har fått.
 
Jag undrar hur jag hade reagerat om en medelålders kvinna hade talat med mig när jag var tonåring?
När jag var i Åsas ålder så var jag övertygad om att jag visste allt och att ingen vuxen människa hade något att lära mig. Jag föraktade dem. Dumma jävlar som gick till sina arbeten och var nöjda med sina små skitliv. De hade inget att lära mig. Idioter.
Åsa var mycket mer mogen än vad jag var.
Jag ville bara dricka sprit och ha sex. Det var svårt att få den sista önskningen uppfylld. Jag satt ofta ensam och drack med stånd.
Det var jag, spriten, mina bölder och fantasier om tjejer som jag aldrig skulle lära känna.
Det kändes hopplöst. Jag var arton år, livets vår. Jag såg ingen framtid.
Hade någon vuxen kvinna dykt upp och börjat tala med mig då så hade jag kanske inte lyssnat, men jag hade nog velat hålla henne i handen en stund.
 
När vårterminen började så dök inte Åsa upp. Hon hade slutat. Avbrutit sin utbildning. Skitstövlarna fick leta efter någon annan att knäcka. Det tog inte lång tid förrän de fann ett nytt offer. En liten strykrädd kille som smög omkring i korridorerna och som redan hade börjat tappa håret.
Innan Skitstövlarna hade hittat någon ny att trakassera så hade jag märkt av en viss oro i gruppen. De visste inte riktigt hur de skulle bete sig. Korkade småbrudar och brölande halvidioter behöver ständig stimulans. Annars kan de börja skena och ställa till med ett oherrans besvär för omgivningen.
Men så dök äntligen den lilla strykrädda killen upp och planeterna i Skitstövlarnas universum föll äntligen på plats igen. Allt var som vanligt. Lärarkåren kunde andas ut. Nu slapp de vara målet för Skitstövlarnas behov av sadism.
 
Strax innan skolavslutningen så kom det ett vykort från Barcelona. Det var adresserat till skolköket, till ”Matgubben”. Till mig.
Det var ingen avsändare men jag förstod att det var från Åsa. Hon hade skrivit en enda mening.
”I morse satt jag på en parkbänk och såg solen gå upp.”
Åsa kom längre än vad jag gjorde som ung. Det var bra gjort. Jag hade suttit på en parkbänk i Tallinn, Åsa satt i soliga Spanien.
Solen är bra mot acne. Bra för Åsa.