Ibland händer de märkligaste saker i ens liv, just när livet känns som tyngst. Händelser som ger livsmod, förtröstan och kraft, för de visar att det finns människor som bryr sig av hela sitt hjärta.

Det hände mig vid en tid då livet hade större turbulens än jag orkade med. Så gick det som det gick, jag drällde saker omkring mig, typ tappade vantar, mössor, huvudet - och en gång mitt busskort.

Den triviala situationen med det förlorade busskortet fick en fin upplösning. En okänd person ringde upp mig - hon hade hittat kortet på bussgolvet, tagit det till vara, kollat upp namnet, luskat ut telefonnumret. Vi beslöt att träffas hemma hos mig nästa gång hon hade bussvägen åt mitt håll. Och vi gjorde det över en kopp te med ett samtal jag aldrig glömmer.

Så gott som bums fann vi vår gemensamma nämnare - sången, döden. Hon var en livlig dam, lite äldre än jag själv. Hon och hennes tre vänner älskade att sjunga. Mer än så - de var luttrade människor som sett mycket i livet. Nu hade de tid och möjlighet att ge av sig själva, av det de hade. Värme och röst.

De stod i tät kontakt med sjukhus och myndigheter för att fånga upp dem som avlidit allena, utan förmögenhet, släkt och vänner. Dem, som skulle begravas på samhällets försorg. De försökte hitta anhöriga eller andra för att meddela om begravningen, men för det mesta var tiden för knapp för att det skulle lyckas.

När dagen för begravningen randades var de beredda, rustade. Med hönsnät, blomster, grönt.Och varma hjärtan.

Hönsnätet spände de över fattigkistan. Blomstren stack de konstfärdigt och vackert in i nätet, så att kistan blev översållad av blomsterprakt.

De klädde sig begravningsfina, följde den avlidna genom sin närvaro. Mindes den person de aldrig träffat. Hedrade den avlidnas minne med kvartettsång. Det var deras gärd till livet, det liv som av olika omständigheter slutat i övergivenhet, ensamhet och misär. De var bedjerskor, förebedjerskor. Generösa människor med hjärtan som brydde sig.

Inget om detta, om hur varma hjärtan det finns som klappar för andra mitt i storstadsnöden, skulle jag fått veta om jag hade varit "i skick", glad och ordningssam.

Kan jag annat än välsigna det tappade busskortet, som gav mig en oväntad insyn i hur det i vår stad där folk bor, lever, dör ensamma ändå finns främmande människor med hjärta som bryr sig.... Kan jag annat än tacka Kyreus för att han med sin bild och text påminde mig om de sjungande begravningsdamerna.

Det här är bara ett exempel, en enda påminnelse om hur vi, var än vi är, hur svart livet än ter sig, alltid är omgivna av kärlekens vackraste yttringar. Fastän vi inte ser dem, är det gott att veta att de finns. Varma hjärtan som bryr sig.

(Ur arkivet: skrevs 2011-11-18)