Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Så långt ifrån mig som möjligt att skriva en sån här text.


Kvävande självständighet

Kom till mig
lägg dina armar om min tunna skepnad
Håll om mig

Lyft mig
och min demolerade karaktär
Bär mig

Fyll i
konturerna som inte håller
Färglägg mig

Det är upp till mig
att försöka förenas med tanken på någon annan
Dig


Fri vers av Ansia
Läst 240 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2011-11-19 12:32



Bookmark and Share

    ej medlem längre
En text som i mångt och mycket känns som en överlåtelsedikt där man ger upp något av sin absoluta autonomi för att uppgå i en gemenskap och ett "vi" där samhörigheten ofta blir mycket större än summan av de ingående delarna. Visst kan det vara svårt att släppa en aning på sin självständighet, men å andra sidan så finns det ju också stunder då det faktiskt är värt det och man har allt att vinna på att bli aningen bunden till en annan person eller något som man verkligen älskar. Jag tycker om det lätt bedjande tilltalet i den här texten. Det är mjukt och ömsint beskrivet och trots allt så finns det ju även perioder då skepnaden blir tunn, karaktären demolerad och man flyter mer än nådigt ut i sina konturer längtande endast efter att någon ska komma och färglägga en. Och det är nog bara mänskligt. Ibland klarar man inte precis allt på egen hand även om man så gärna skulle vilja, och då behöver man en annan människas närhet fastän man kanske har svårt att förlika sig med tanken. Men den här dikten känns som sagt både mild och svagt vädjande i sitt tilltal. Lite grann så verkar den som att man för första gången tittar ut ur en kokong just i det där sårbara ögonblicket innan vingarna riktigt har börjat att stelna så att man kan flyga vidare.
2011-11-19
  > Nästa text
< Föregående

Ansia