lågan din är nu försvunnen
vackert lyste den en gång
i stormens öga är du bunden
slocknat har din glädjesång

mörkret ruvar bitterheten
som får näring i ditt jag
stänger ute saligheten
gör din själ så trött och svag

famlar vilse missar målet
snubblar faller på din färd
ner i djupet där i hålet
kan du inte se din värld

tänd ditt ljus och låt det brinna
låt den flamma ljus och klar
mörkrets makt ska då försvinna
vägen hem blir uppenbar.