Obeskrivlig, ohanterlig känsla
utan nåd.
Bankande längs fingrar, händer,
fötter, tår.

Svetten fuktar ner lakanet,
täcket tappar känslan, då
drypande väta når hudens
ömmande stund.

Mörkret omfamnar, likt den
tomma famn, då barnet ville
amma.

Ögonen slutna, då skriket öppnar
tårars fall innan skenet bländar
bara för en kort sekund.
Alla ljud borta, bara jag finns
kvar.

Kallt då kroppen åter tar sin
form, känner fyra tassar klättra längs
min rygg, spinnande, gnällande tills
min famn fångar henne upp.

Tryggt vi somnar stilla sida vid sida
tills gryningen återkommer.
Vaggas in i trygghetens stund då
himmelska makter lyfter oss upp.

Vaknar åter då Tajsa spinner,
försöker räta upp alla delar, utan
resultat.
Benen lika stela, fingrarna ömmande
bultande tjocka, så de klistrar ihop.
Domnande känslan då handlederna
knäcker vid minsta rörelse.
Vänster sida på halsen svullnad sen nattens
avdomnande känsla.

Inne på tionde dagen, medicin, sömn
dag som natt. Oändlig utmattning då
pinan hugger 24/7...

Fredag, dags för B12-spruta. Då kan
jag visa upp, berätta, fråga om det
finns bot. Min doktor på vc har aldrig tid
så då blir det at läkare utan förståelse.

Reumatologen lekte bort mina två år,
nu åter igen pinas kroppen, men ingen
stans att vända mig. Litar inte på läkarnas
ord, då de lekt jag lider av döende sjukdomar.