Så jag satte mig på bussen,
linje 35 mot Flansbjer.
Jag såg Rosengård genom ett fönster.
"Nästa Thomsons väg"
Jag klev av.

Varför?
För att jag ville resa tillbaka i tiden.
För jag ville resa tillbaka till
den där soliga dagen i augusti för så länge sedan.

Det kändes annorlunda men ändå så välbekant.
Känslorna och minnena vällde över,
men jag kvävde gråten och blundade.

Framför mig såg jag
hur du kom ut genom dörren,
hur du mötte mig utanför ingången,
till Thomsons väg 30B.
Du log och dina ögon lyste,
och jag visste att det var för mig.
Jag vinkade och tänkte att
du är det vackraste jag någonsin sett.

Hej, sa du.
Hej, sa jag.
Sen kramade du mig så hårt och länge
och jag kände
att fyra månaders längtan och väntan
äntligen var över.
Nu var jag din.
Bara din.
Och jag hoppades att du alltid skulle hålla så hårt om mig.

Så öppnade jag ögonen igen
och verkligheten gjorde sig åter påmind.

Vad håller jag på med?
Vad fan håller jag på med?

Det är inte den där soliga dagen i augusti
och du kommer inte stiga ut genom dörren
för att möta mig.

Det är en kall jävla novemberdag,
och du bor inte ens här längre.