Jag blev arbetslös en sväng när jag var i trettiofemårsåldern. Jag hade blivit såpass gammal så att jag ansåg mig kunna ställa lite krav på mina kommande arbeten. Jag bestämde mig för att hädanefter inte ta vilka skitjobb som helst.
Min arbetsförmedlare var av en annan åsikt. Hon tvingade mig att söka det ena jobbet värre än det andra.
- Sök! Annars stänger jag av dig från A-kassan!
Hon hette Berit och var både intelligent och ond. Ingen bra kombination. Det gick inte att lura henne. Hon ringde alltid och kollade om jag hade sökt jobben hon hade anvisat mig.
Otäcka kvinna!
Så till slut så fick jag en provanställning på ett företag som sysslade med grovsanering på byggen och viss avloppsrensning. Städjobb kan vara hur bra som helst, om det är inomhus. Detta var uteslutande utomhusjobb. Jag hatar att jobba utomhus! Detta är Sverige. Ständig kyla, blåst och regn. I värsta fall snö.
Personalstyrkan visade sig bestå av medelålders män med snus, fotboll och öl som största intressen. Hälften av dem såg ut att vara sorten som satt och formade orden med läpparna när de läste dagstidningen. Jag skulle aldrig kunna smälta in bland dem och bli accepterad.
De skulle tro att jag var homosexuell och rulla mig i tjära och fjädrar.
Jag bestämde mig för att straffa ut mig från det jobbet.
 
Första dagen så att jag i firmabilen och slappade. Det var trevligt. Kanske skulle jag få vara ifred?
Och så ringde telefonen. Någon hade tydligen använt en brunn som avstjälpningsplats åt en massa byggskrot. Snart så skulle vattnet kopplas på. Brunnen måste rensas.
- Åker du ut och tittar på det?
Javisst kunde jag göra det. Jag drog iväg ett par mil söder om stan. Vid en lerig byggarbetsplats hittade jag brunnen. Den var full med plankor, gipsplattor och något som såg ut som alldeles vanliga kökssopor. Jag tittade på det en stund. Jag tände en cigarrett och noterade att våren var på väg. Efter några minuter så kom det en man i blåställ och gjorde mig sällskap. Han jobbade tydligen på bygget.
- Fint väder vi har fått! Jag tror att våren är på väg.
Sade han.
Han presenterade sig som Nicke och jag bjöd honom på en cigg. Nicke verkade vara en trevlig man. Vi stod en stund och tittade på brunnen tillsammans.
- Mycket skit därnere!
Jo, det höll jag med om. Nicke frågade om jag ville följa med till baracken och dricka en kopp kaffe med honom. Han hade köpt en vetekrans. Det lät trevligt så jag tackade ja.
Vi satt och pratade. Nicke var en ytterst sympatisk man.
Han var i samma ålder som mig och vi hade ungefär samma bakgrund. Mycket jobb och en del kringflackande under åren. Vi hade haft samma drömmar och fått dem krossade vid samma tidpunkt.
Vi hade haft alldeles för stora förhoppningar på livet. Nu förstod vi att vi var lika tråkiga som alla andra. Det var inget speciellt med oss. Våra drömmar skulle aldrig slå in.
Vi hade mycket att prata om. Tiden gick. Till slut så ringde chefen och frågade var i helvete jag var och hur det hade gått med brunnen.
Jag talade om att han hade haft rätt, brunnen var full med sopor och ja, jag hade stått och tittat på brunnen en stund.
- Så det är fixat nu då?
Fixat? Skulle jag? Det var det ingen som hade sagt till mig!
Jag talade om för chefen att jag behövde tydliga och klara order och att helst så behövde det finnas någon i närheten som hela tiden talade om för mig vad jag skulle göra. Jag behövde styrning, annars så kunde det bära iväg något alldeles förfärligt.
- Det har min läkare sagt! Jag måste ha stöd i arbetslivet!
Nicke skrattade. Han gav mig en min som sade: Ta inte i för mycket nu!
Sedan åkte jag tillbaka. Jag skulle sakna Nicke. Under andra omständigheter så skulle vi ha blivit bästisar.
 
Nästa dag satt jag i bilen hela dagen. Jag satt bakom ratten ute vid företagsparkeringen och glodde på en motorvärmare. Jag fantiserade och dagdrömde. Jag seglade omkring i tomrummet mellan mina öron.
Det blåste upp, jag började få vind i seglen. Jag skrev en ny porrnovell uppe i mitt huvud som jag skulle skicka till någon herrtidning.
Den handlade om en medelålders man som jobbade på en fabrik som tillverkade handtorkar till offentliga toaletter. Mannen hette Martin och var gift med Karin. En jordnära kvinna som var nöjd med sin tillvaro som hemmafru. Ännu nöjdare var hon med deras sexliv. Martin besvärade henne bara en gång i månaden, den tjugofemte. När lönen kom. Det firade Martin med att hälla i sig en sjuttiofemma och sedan ligga på hålet hela natten. Karin fick stirra upp i sovrumstaket ända tills gryningen men det kunde hon stå ut med. Hon brukade tänka på något annat.
Karin gillade att skriva dikter och några av sina finaste hade hon funderat ut under de där stunderna i sängen med Martin. En hade t o m blivit publicerad, den kallade hon "Löningsdags" och var en studie i vardagsrealism och villaliv. Den fick bra recensioner i det lokala Annonsbladet.
Martin hade även barn, en dotter och en son. Dottern var av den skötsamma sorten och hade alltid varit intresserad av hästar. Vid sjutton års ålder så försäkrade hon sin far om att det enda hon gjorde under helgerna var att rida.
Det stämde. Hon kunde knappt bärga sig förrän hon fick lämna middagsbordet och kunde springa bort till bondgården och rida Göte, en drygt femtioårig hästskötare som var känd för sina långa fylleperioder och sin ännu längre kuk. Det sades att han kunde mäta sig med vilken avelshingst som helst.
Sonen var däremot något av ett sorgebarn. Lätt utvecklingsstörd och hade svårt med impulskontrollen. Så fort han såg en vacker kvinna så drog han ned gylfen och kastade sig över henne.
- Du måste försöka att behärska dig!
Förmanade Martin.
- Kan inte!
Det förstod Martin. Han var nämligen likadan. Det fanns en anledning till att han bara besvärade sin fru en gång i månaden. Martin brukade nämligen ge efter för sina lustar varje kväll hos en kvinna inne i stan som gick under namnet Halva Örebro. Hon var en smula lättfotad. Det tilltalade Martin. Han kastade sig över henne så fort han klev över hennes tröskel. Det hette att han jobbade över och det stämde. Martin var av den konservativa sorten och ville alltid ligga överst. Han fick jobba hårt för att få henne att ligga kvar i samma ställning i flera timmar.
- Men ligg still för helvete!
Det var en fin arbetsdag. Jag hann med att fundera ut hela persongalleriet. Det skulle bli en följetong. Martin och hans familj skulle jag nog kunna tugga på rätt så länge. Det skulle räcka till minst fyra noveller på tiotusen tecken vardera.
Någon gång under eftermiddagen kom chefen ut till mig och sade att jag kunde gå hem. Vid närmare eftertanke så behövde de inte anställa någon. De hade inget behov.
- Det känns så just nu i alla fall!
Sade han.
 
- Jag ska tala klarspråk, sade min arbetsförmedlare nästa dag. - Är det något slags fel på dig?
Jag sade att jag inte visste. Hon tittade på mig en stund.
- Jag ser i mina papper att du inte har någon utbildning. Hur kommer det sig?
- Jag behövde inte!
Det stämde. Borde det inte vara en merit att ha klarat av den förbannade skolan så snabbt som möjligt?
- Dumma människor måste tillbringa lång tid i skolbänken. Det finns ingen som tycker att en person som måste tillbringa ett år vid en körskola är intelligent. Jag klarade mig vid första uppkörningen!
Logiken var kristallklar.
Hon fortsatte med att stirra på mig. Hon var mållös. Hon visste inte riktig hur hon skulle bemöta den sortens logik.
- Har du några drömmar?
Javisst hade jag det men de hade inget med arbetslivet att göra.
- Jag gillar att läsa, resa, skriva och dagdrömma. Något säger mig att sådana jobb inte växer på träd.
Hon började tröttna. Det syntes på henne att hon ville få det här mötet avklarat så fort som möjligt. Hon talade om att det fanns ett jobb ledigt i köket vid centralsjukhuset. Det fick jag gärna söka, om jag ville.
- Helst inte.
Jag har erfarenhet av köksjobb. Tråkigt, dumt, usel lön och stressigt.
- Hoppsan! Jag glömde. Du MÅSTE söka det!
 
Jag fick jobbet. I ett år så stod jag nere i en källare och lastade i matvagnar som jag senare körde ut till avdelningarna med en liten elbil.
I början var det rätt så bra. Under tiden som jag väntade på att vagnarna skulle komma tillbaka så kunde jag smita ut på lastbryggan och snacka skit med de söta undersköterskorna som ofta satt därute och rökte.
Jag knöt kontakter i syfte att få doppa innan sommaren var slut. Så att jag i alla fick ut något av det där jobbet.
Och ja, det fick jag. Klamydia.
Jag önskar att någon hade skvallrat på mig innan jag hade snackat in mig hos den där kvinnan. Hon hette Fia och jag blev glatt överraskad när jag förstod att hon var sorten som gärna hade sex redan vid första träffen.
Ännu mer överraskad blev jag någon vecka senare när jag pissade.
Fia var i sanning en överraskningarnas kvinna.
 
Det finns alltid folk som retar sig på att det finns någon som fixar det för sig på sin arbetsplats. Jag brukar kalla dem för Hederlig Svensk. De har inget liv och kräver att alla andra i deras närhet ska lida lika mycket som de själva gör.
Hederlig Svensk hittar man överallt och kännetecknas av snusförnuftighet och extrem laglydnad. Det är de som kan komma fram och säga åt dig att släcka cigarretten eller be dig att plocka upp läskburken som du nyss slängde på gatan. Bara för att jag vet att de finns så slänger jag alltid skräp runt omkring mig och ser jag ett luftintag någonstans så ställer jag mig vid det och röker.
Hederlig Svensk är också en av anledningarna till att jag aldrig någonsin skulle få för mig att sopsortera.
Skyll inte på mig. Skyll på Hederlig Svensk.
Nu hade en sådan retat upp sig på att jag satt ute på lastbryggan och slickade in mig hos undersköterskorna. Det skulle jag inte få göra.
Så fort jag fick tid över så skulle jag upp till salladsberedningen och hjälpa till. De förväntade sig att jag skulle tycka det var roligt och intressant att blanda till olika sorters sallad. En utav arbetsledarna frågade mig t o m vilken sorts sallad som jag tyckte var roligast att tillreda.
Jag frågade henne vilken sorts cancer hon trodde var trevligast att få dö i.
De slutade prata med mig. Det tyckte jag var skönt. De tillhörde de Dumma Människorna. Jag tror faktiskt att flera utav dem som stod där och hackade och tärnade uppriktigt trivdes med sina sysslor. De tyckte det var kul. De blev lyckliga. Dumma människor är ofta lyckligt ovetande om meningslösheten och sin obetydliga roll i livet. Dumma människor drabbas sällan av depression och psykiska sjukdomar. Man hittar sällan Zoloft och Xanor i deras badrumsskåp. De är alltid glada. De begriper inte bättre.
Sista dagen på vikariatet så bjöd jag dem på tårta.
- Vad firar vi?
Undrade arbetsledaren.
- Jag gör sista dagen idag och jag fick inte vikariatet förlängt!
Jag sken som en sol.
De trodde inte att jag var riktigt klok i huvudet.
Det sägs att enfald kännetecknas av brist på nytänkande och omprövning av tidigare beslut. En tid senare sökte jag ett nytt köksjobb på ett lasarett.
De hade rätt. Jag var inte riktigt klok.
Jag tillhör också de Dumma Människorna trots att jag inte skrattar under arbetstid.