Nu har jag lagt ut etthundra texter här på Poeter. Det känns fortfarande som om jag inte har något att skriva om. Det slog mig att jag alltid har känt så, att jag inte har något att skriva om.
Men jag fortsätter att skriva i alla fall.
Kanske blir det hundra texter till.
Eller kanske tusen.
Eller också skiter jag i alltihop, loggar ut för gott, ger upp och låter allt släppa. Jag kanske går upp till chefens kontor och lägger en kroppsvarm skitkorv på hennes golv. På hemvägen släpper jag nycklarna till min lägenhet i älven och bestämmer mig för att tillbringa resten av min tid här på jorden med att råna banker.
Eller sätter mig i någon sandlåda vid ett dagis och silar sand tills de kommer och drar på mig tvångströjan.
Ibland känns det som om jag är färdig med det mesta. Det skulle vara skönt att bara få släppa taget en gång för alla.
Bara sådär.
Det skulle vara lätt. Så känns det ibland.
 
Det finns människor som mitt i livet bestämmer sig för att växla över till ett nytt spår. De byter jobb, flyttar till en ny stad eller skiljer sig från sin partner. Jag har prövat allt det där, det hjälpte inte.
En del omskolar sig till ett yrke de alltid drömt om. Sådana människor imponeras inte jag utav. Det finns inget yrke som lockar.
Men så finns det de som släpper taget fullständigt. Den gifta tvåbarnspappan som går ut för att köpa cigarretter.
 Sedan är han borta.
Tio år senare dödförklaras han och efter tjugo år så är det någon som hittar honom på en bordell i Bangkok. Dödfull och luspank. Det är Roffe, en gammal arbetskamrat som är på semester från lilla frugan som hittar honom. Roffe besöker bordellen i ett enda syfte, att få något han inte har fått från frugan under deras långa äktenskap. Under hela flygresan har Roffe fantiserat om kommande sexuella övningar. Han har stånd redan när han går igenom tullen.
Och visst får Roffe något som frugan aldrig har gett honom – Gonorré och flatlöss.
Men om detta är han lyckligt ovetande när han ser ett ansikte i baren som verkar bekant. Det är ju för fan hans gamla jobbarkompis Robban!
Och därmed tar Robbans liv som internationell luffare slut.
Sådana människor fascinerar mig. Människor som släpper taget och ger fan i allting. Som ger upp. Som bestämmer sig för att inte längre vara delaktiga i meningslösheten.
 
T o m Jesus släppte taget. Han jobbade som snickare. Men så en dag så insåg han det meningslösa i att hyvla plankor och slå i spik. Vid dryga trettio års ålder så släppte han allt, lämnade snickarboden för gott och vandrade ut på vägarna. Han hade sett ljuset. Gud hade talat till honom. Jag vet inte hur budskapet löd men jag kan tänka mig vad Gud sade.
- Ska du verkligen slösa bort ditt liv med att arbeta? Är det så kul att hamra och hyvla?
Nej, det tyckte naturligtvis inte Jesus. Så han gjorde som så många andra av oss har gjort under åren. Han gick ut, stirrade upp mot stjärnorna och undrade vad i helskotta han skulle göra istället. Vad är meningen med alltihop?
Gode Gud, var är meningen med alltihop? Varför finns jag? Vad är mitt uppdrag här på jorden?
Till skillnad från oss andra så fick han ett svar.
- Skit i alltihop! Stick iväg och tala om för folk vad som är viktigt i livet istället!
Och så gjorde han det. Släppte taget. Sket i allt och vandrade iväg.
Jesus var en förebild.
Men så får man inte göra. Man får inte gå sin egen väg. Man måste anpassa sig. Jesus spikade de upp på ett kors. Idag skulle de satt honom på mentalsjukhus. Eller stängt av honom från både a-kassan och sjukförsäkringen.
Fredrik Reinfeldt hade pekat på honom, kallat honom för lat, muttrat något om arbetslinjen och att hungriga vargar jagar bäst. Juholt hade yrat något om utanförskap och tvingat in honom i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Sedan hade Jesus varit tillbaka i sitt snickeri, men nu kallar de det terapiverkstad och lönen är ett bidrag som knappt ligger på existensminimum.
 
Jag vet att jag aldrig kommer att våga släppa taget något mer i mitt liv. Jag har blivit feg och bekväm. Medelålders kallas det också. Men jag har många gånger i mitt liv stått och stirrat upp i skyn och undrat vad det är för meningen med alltihop?
Hittills har jag inte fått något svar.
De flesta av oss vågar aldrig släppa taget. Vi rockade en stund i vår ungdom, sedan kom de och sade att nu jävlar fick det vara slut med dumheterna. Det var dags att växa upp och ta ansvar. Några av oss lyssnade inte, vi smet iväg från flocken och lyckades hålla oss undan i några år. Sedan fick hundarna vittringen på oss. Till slut blev vi också fångade och nu står vi där vi varje morgon, uppsträckta i våra arbetskläder och väntar på att tiden ska gå så att vi får gå hem.
De fick oss också till slut.
För att stå ut så börjar vissa av oss samla på mynt under sin fritid, andra spelar golf och några fyller sin lediga tid med familjeliv eller skogspromenader.
Jag sitter ofta vid min dator. Men jag vet aldrig vad jag ska skriva och jag väntar fortfarande på ett tecken, på ett svar. Vad är meningen med allihopa?
 
Jag undrar vad jag skulle göra om jag inte hade min dator?
Tja… Jag skulle nog umgås mer med min flickvän. Jag skulle läsa fler böcker och kanske hade jag kostat på mig några fler resor. När jag var ung lyssnade jag mycket på musik och jag hade alltid någon ny roman påbörjad. Jag kunde komma hem från jobbet, sätta på stereon och sedan sitta och drömma mig bort. Det gör jag numer mycket sällan. Det känns som om jag har lyssnat färdigt och en bra roman blir allt svårare att finna.
Och under tiden så sitter jag här vid min dator.
Men jag vet aldrig vad jag ska skriva.
Men jag fortsätter nog ett tag till i alla fall.