Det finns mycket kul man kan hitta på under arbetstid. Man kan faktiskt ha roligt på jobbet om man bortser från arbetsuppgifterna.
Jag hade en gång ett oerhört slött jobb på kommunen. Det var på den tiden kommunerna hade pengar. Jag skulle leverera matvaror till pensionärer och andra kunder. Idag är det olika bemanningsföretag som har tagit över och verksamheten är naturligtvis slimmad till max. De få som är anställda får köra som dårar, ingen tid över till samtal och umgänge med pensionärerna. Men jag hade mycket tid över. Jag gillade att köra omkring på stan med tjänstebilen och skvätta ned folk efter att det hade regnat. Jag brukade rikta in mig på främst medelålders män. De ser så roliga ut när de blir förbannade. Nedstänkta och sjöblöta kvinnor med barnvagnar lämnade också efter sig en varm känsla av glädje i bröstet på mig. Jag satt där bakom ratten och skrattade så jag skrek.
Nej, jag var inte nitton år med ett färskt körkort i plånboken. Jag var en bra bit över trettio.
Det roar mig än idag. Ser jag en vattenpöl så måste jag helt enkelt försöka att pricka någon.
Jag gjorde bort mig för ett par år sedan. Chefen var med i bilen. Det hade nyss varit ett ordentligt slagregn. Vattenpölarna var många och stora. Jag såg två kontorsfjantar i fyrtioårsåldern komma gående. De hade portföljer i händerna och sprätte fram längs trottoaren. Det såg ut som om de gladde sig åt något. Det kanske var extraerbjudande på rövvaxning borta vid bastuklubben? Extrapris på intimrakning. Vi rakar skrevet på två kontorsfjantar till priset av en! Samla ihop kukarna och titta in på lunchrasten, efter salladen och latten!
Jag glömde fullständigt bort att chefen satt intill mig. Ett sådant härligt tillfälle ville jag inte missa.
Jag prickade dem direkt. Vattenpölen var stor och djup. De fick en mur av smutsvatten över sig.

Skrek chefen i örat på mig. - Är du helt från vettet? Och med företagsbilen!
Jag tror aldrig jag har sett henne så förbannad någon gång. Hon skällde och vrålade i örat på mig. Jag var helt säker på att jag skulle få sparken. Det fick jag inte. Däremot fick jag avslag på en ledighetsansökan som jag hade lämnat in flera veckor tidigare och hon övervägde att kontakta en psykolog åt mig.
- Det är något allvarligt fel på dig! Det har jag alltid misstänkt, nu vet jag. Du är tokig! Galen! Kriminell! Du måste ha hjälp!
Sedan ringde hon till högsta chefen och förvarnade honom om att företaget kunde åka på en stämning.
- Jo, så är det! En av våra chaufförer! Han sitter här intill mig… Just det, HAN är det.
Några dagar senare knackade jag på dörren till högsta chefens kontor. En man som ytterst få anställda har träffat öga mot öga. Det var dags för ett allvarligt samtal.
Det har blivit några sådana samtal i mitt liv. Allt detta, bara för att man har lite skoj på jobbet och inte tar allting så jävla allvarlig.

SAAB i Trollhättan skrek efter folk under åttiotalet. Jag var ung och kände mig inte sådär väldigt motiverad till en karriär som bilarbetare. De anställde så gott som vilka idioter som helst. Alla fick jobb som montörer eller i lackeringen. Jag hade en medfödd talang för att kunna spela allmänt rubbad under anställningsintervjuer utan att väcka arbetsförmedlarens misstankar. Den talangen räddade mig många gånger när jag var ung.
Den gången höll det på att inte räcka.
Till slut var tvungen att drämma till med att jag hade suttit inne för stöld på en tidigare arbetsplats.
Idag finns det folk som drar på sig stora studieskulder och sitter av sina bästa år på högskolor. Allt för den stora äran att få skruva fast höger baklykta vid något monteringsband inne på en bilfabrik som drivs på nåder av en kvartalskapitalist på andra sidan jordklotet.
Det är nya tider nu.
Det finns något som kallas yrkesstolthet och att man ska känna respekt för folk som är skickliga på sitt jobb.
Det gör inte jag. Jag har mycket svårt för att respektera någon som på fullaste allvar är stolt över att han kan koppla ihop rör, bocka plåt eller få en lampa att lysa.
Jag respekterar dem däremot för att de står ut med eländet, att de faktiskt tvingar sig upp varje morgon och gör sin plikt. Jag respekterar deras vilja och deras uppoffringar, inte deras arbetsuppgifter. Jag respekterar inte ens mig själv, varför ska jag då respektera andra, knäckta människor?

Vi fick problem på jobbet för ett tag sedan. Det var något med det elektriska i verktygsförrådet som jävlades. Det gick inte att tända lyset, trots att vi hade bytt lysrör och glimtändare. Det hade väl blivit dubbelfasning i den inre grensynapsen. Eller något.
Jag snackade en stund med den inkallade elektrikern. Han var i min ålder. Jag sade att det måste krävas en hel del kunskap och yrkeskunnande för att klara av att handskas med så farliga prylar som el. Jag menar, stötar och jävelskap.
- Jo för fan, det krävs ju att man är påläst och att man vet vad man sysslar med! Jorå, så att…

Det syntes på honom att han var stolt över att kunna få lampor att lysa. Antagligen tyckte han det var roligt också. Han trivdes säkert med att tvinna kablar, byta säkringar och dra ledningar. Han tillhörde de Dumma Människorna. Det är så man känner igen dem, det är de som inte ser och ifrågasätter meningslösheten.
- Du är säkert en jävel på metodisk parallellsökning i enkelriktade växelstationer också!
Sade jag.
Han sträckte på sig och sade att visst, man gör ju så gott man kan!
Han förstod aldrig ironin.
- Men tolkningen av förbindningstabeller och plötsligt uppkomna spänningsfall i dubbellindade transformatorstationer måste väl vara påfrestande?
Nej, det tyckte han inte. Det var en utmaning.
Det är så man känner igen dem. De kallar problem för utmaningar.

Naturligvis finns det människor som sysslar med sådant jag respekterar. Ja, jag beundrar t o m flera av dem. Jag syftar på olika typer av konstnärer. Musiker, författare, poeter och målare. De har det viktigaste jobbet av oss alla. De gör folk glada. De får folk att börja tänka. De skapar något. De färglägger världen och våra själar.
De lämnar något efter sig.
Gud har nuddat vid dem. De får människor att skratta och drömma sig bort från sina tråkiga liv. En snickare, kontorsfjant eller svetsare lämnar inget efter sig.
Hela världen minns fortfarande Picasso, Beethoven och John Steinbeck.
Ingen minns en arbetare. De lämnar inget efter sig. Hus ruttnar, svetsfogar rostar sönder och kockens fina middagar blir till avföring.
Ingen kommer att minnas mig men det sägs att allt som man lägger ut på internet finns där för evigt. Det försvinner aldrig.