hej pappa.

jag minns en dag på öland, när sommaren svepte i mitt hår och du satt på en stol och läste tidningen. nykter: jag älskade dig som mest den stunden. jag minns hur du svepte in mig i fåtöljen som liten och bad mig titta mot stjärnorna och önska något. och jag önskade alltid högt: att du, mamma och emelie alltid skulle leva för alltid.

och jag antar att man säger att man väljer vägarna själv här i livet men att i enstaka fall finns det dem som inte har en väg. ingen som kan lysa upp livet någorlunda. ingen som ser något ljus. utan att livet bara är livet och det är vad som ska levas.

förlåt för de kvällarna som jag skrev hatiska blad om dig i min dagbok: du visste. men jag var rädd för att förlora dig. mer än vad jag redan hade förlorat dig. och förlåt för alla gånger som jag snäst av dig då mitt hjärta slutat slagit: men jag var bara rädd att du inte skulle finnas nästa dag. förlåt för alla gånger som jag försökt att sluta älska dig. förlåt för att jag har försökt att sluta sakna dig.

pappas lilla prinsessa finns kvar: du kan fortfarande manipulera mig och du har på något sätt berätta att världen inte blir vackrare än såhär. jag antar att vi alla försöker hantera det på olika sätt. din hand sitter klistrad runt din öl medan jag försöker att måla världen i mina färger. och ibland känns det som att jag misslyckas. och då tänker jag på dig: för du är så stark. och så svag. på en och samma gång.

men jag vill bara säga att jag älskar dig.
så himla mycket.