hennes språk
vid berget föll jag, där i gräset sökandet, en utstakad väg jag drömde om stenar, de hårdaste hon viskade åter, vi är ett ta stenarna till ditt öra, jag lyssnade förstod att stenen endast var för mig allt det den gråa lilla stenen, svarade var kärleken den man finner, i den hopplösas eller namn hon svarade, kärleken den glittrar ej innan dina längtansögon skall de se kärlekens den framför ditt hus den som ropar att du inte har bråttom, att söka då skall ditt hjärta vakna ropar ditt namn då hon vet att kärleken bor, i varje sten hon viskar ömt nu kärlek så stor däri, talar hon som behärskar, de hon aldrig gjort då hon har fallit, alla höjder ja, hon har överlevt som kan ropa från det allra minsta ...
Fri vers
av
Ex¤animo
Läst 536 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2011-11-30 11:01
|
Nästa text
Föregående Ex¤animo
Senast publicerade
I gläntan... avtryck källan lika starka men svaga inte beredd som det lät... kanske det känns endast Se alla |