Ensamheten störst, då ensamheten
knackar på.
Vilsenheten drar längs hjärtats djupa
vrå, liksom själens spegel somnat
utan ro.

Ropen studsar tillbaka, då ljudet
återkommer utan förstånd.

Längtan växer, känslan försvinner
ut i tomma rum, då jaget inte
hörs eller syns av mig själv.

Hoppet läggs i andra händer, någon
tillfällig famn, utan hamn.

Då jaget tar den plats den vill,
försvinner ensamheten ut.
In kommer kärnan från
mitt nyvunna JAG.