För några år sedan jobbade jag i centralköket på ett stort sjukhus. Vi var drygt etthundra anställda som jobbade i två olika skift. Att jobba i ett stort kök kan vara helt ok så länge man slipper att befatta sig med själva matlagningen. Jag hade en tjänst som kallades köksvaktmästare. Det var det absolut bästa jobbet. För det mesta mycket slappt och trevligt. Jobbet gick ut på att byta reservdelar till de stora diskmaskinerna. Krånglade någon av dem så var det mitt jobb att lokalisera felet. Oftast var det något spolrör som behövde bytas. Ibland var packningarna till pumpsilarna slitna eller också var det något plåtbläck som hade fastnat någonstans inne i maskinen. Enkla fel som var enkla att åtgärda.
I en köksvaktmästares sysslor så ingick det även att ta emot varor från olika leverantörer samt hålla ordning inne i förråd och kylrum. Jag kanske jobbade effektiv tid tre timmar om dagen. Resten av tiden satt jag ute på lastbryggan och rökte, drack kaffe och pratade skit.
Mycket riktigt så är dessa tjänster bortrationaliserade idag.
 
Jobbet i centralköket var riktigt trevligt. Inte för att det var något roligt och givande arbete men det var hyggligt betalt med tanke på arbetsprestationen och ute på lastbryggan lärde jag känna en person som gav mina arbetsdagar en mening.
Det är inte ofta man träffar någon annan människa som man trivs tillsammans med. Det är sällan som man känner att allt stämmer, när man liksom kan sitta tillsammans utan att förklara allting med en massa onödiga ord. Man förstår varandra ändå. Kommunikationen sker på ett subtilt sätt och det räcker kanske med att skratta vid exakt rätt tidpunkt.
Ännu mer sällan så är denna människa av motsatt kön och tillhör en helt annan generation.
Hon hette Magdalena och var tjugo år. Jag var femton år äldre och allteftersom jag lärde känna henne så förbannade jag min ålder. Hade jag varit yngre så kanske jag hade vågat bjuda ut henne till slut. Men jag har alltid haft självinsikt. Ska man som äldre man ha någon chans hos unga kvinnor så ska man vara snygg och muskulös och ha självförtroende. Jag äger inte några av dessa egenskaper. Däremot har jag alltid varit bra på att låta käften gå, så jag tror att det var därför hon trivdes i mitt sällskap. Det blev aldrig någon pinsam tystnad.
Magdalena var intelligent och styrde ofta in våra samtal på ämnen som man inte förväntar sig att en tjugoårig ung flicka ska ha något intresse utav. Vi hade mycket gemensamt.
Hon var mycket vacker. Långt mörkt hår, kolsvarta ögon, mörk hy och en kropp som bara tjugoåriga kvinnor kan ha. Hon berättade att hon var adopterad, att båda hennes föräldrar var lärare uppe på universitetet. Hon berättade också att de var djupt besvikna på sin enda dotter.
Magdalena var också gravt alkoholiserad.
 
Det gjorde mig förvånad. Jag trodde inte ens att så unga kvinnor kunde arbeta upp sådana dryckesvanor. Det syntes inte heller på henne. I alla fall inte till en början. Men alkohol är ett gift som sliter mycket hårt på kroppen och kvinnor slits ned mycket snabbt av alkohol. Det gick fort utför med Magdalena. Men det skulle dröja ett tag till. Nu var det sommar, hon var tjugo år och trodde väl som alla andra ungdomar att hon var okrossbar.
Magdalena brukade sitta på lastbryggan klockan halvsju på morgonen och vänta på mig med en kanna kaffe. Sedan satt vi där och drack kaffe, rökte och snackade skit. Jag kände att hon luktade alkohol. Det gjorde hon alltid på morgonen. Jag förstod aldrig varför hon drack. Jag söp också när jag var i hennes ålder men jag var ful, sjukligt blyg och anfäktades av depressioner med jämna mellanrum. Jag hade all anledning i världen att supa mig full så fort jag gick utanför dörren. Men Magdalena var vacker, hon var rolig, intelligent och behövde knappast vara ensam om hon inte behövde.
Ibland ville jag ta henne i örat och tala om för henne att det höll på att gå åt helvete med hennes liv. Jag ville förbjuda henne att dricka!
Jag ångrar att jag aldrig gjorde det.
Det var mysigt att sitta där med henne. Det regnade för det mesta den sommaren. Men det var ljummet i luften. Vi satt där under lastbryggans tak tidigt på morgonen och hörde regnet smattra och såg ångan som steg från asfalten. När jag var ung så drömde jag ofta om att få söka skydd undan ett ljummet sommarregn tillsammans med en flicka. Nu satt hon där intill mig, flickan som jag hade drömt om. Men hon kom femton år för sent.
 
Det var flera ungdomar i Magdalenas ålder som jobbade i köket. De var sommarvikarier. Till hösten så skulle de gå tillbaka till sina högskolor och universitet. Magdalena var fast anställd sedan ett år tillbaka. Hon gillade dem inte. Hon retade sig på dem. Jag frågade henne varför hon inte ville utbilda sig.
- Ett jobb är ett jobb oavsett om du kallar dig diskare eller advokat. Vad är skillnaden? Vad har det för betydelse i slutet?
Det där kunde vara mina ord. Hon fortsatte:- När jag blir gammal och väntar på min sista resa så vill jag gärna minnas alla timmar, alla dagar som jag var fri. Folk har inga förväntningar och krav på en diskare eller städare. Förväntningar och krav är motsatsen till frihet. Jag vill gärna vara fri. Arbete kan aldrig bli en livsstil för mig!
Jag kunde inte annat än att hålla med. Jag fyllde i:
- Mitt mål är att jobba med sådant som inte kräver någon tankeverksamhet. Ju mindre tankeverksamhet under arbetstid, ju mer tid åt att tänka på sådant som verkligen är viktigt i livet!
- Det tar vi i hand på!
Och så gjorde vi det.
Sedan så satt vi och skrattade åt alla töntar som vill förverkliga sig själva genom sitt yrke. Vi skrattade åt fjantarna med ambitioner och åt alla som aldrig skulle våga erkänna att deras liv och arbete var lika meningslöst som vårt.
Hon höll mig i handen hela tiden.
Magdalena var en kvinna som förstod mig och som delade min livssyn. Vi förstod varandra. Hade jag varit femton år yngre så hade jag friat direkt där på stället. På en lastbrygga utanför ett skitjobb, en tidig sommarmorgon samtidigt som regnet föll.
 
Det gick utför med Magdalena. Hennes drickande accelererande. Hon började se sliten ut, hon kom ofta för sent och våra stunder ute vid lastbryggan blev färre och färre. Hon blev anklagad för inte ha dykt upp på jobbet.
- Vad? Jag var ju här prick klockan sju!
Det stämde. Hon hade varit där klockan sju. På kvällen. En nattvakt hade fått leda henne in i en väntande taxi som körde henne hem.
Hennes ogiltiga frånvaro steg och när hon väl infann sig så gjorde hon ett dåligt jobb. Ibland var hon påtagligt berusad. Hon somnade en morgon när hon stod och matade in stora plåtbläck och kastruller i en stor diskmaskin. Hennes skjorta fastnade i rullbandet. Det kunde ha gått riktigt illa. Någon hann trycka på nödstopp innan hon följde med in i maskinen och blev skållad.
Det började dyka upp urdruckna vinflaskor lite här och där. Misstankarna föll snabbt på Magdalena.
Vid denna tidpunkt hade jag nästan helt slutat att prata med henne. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ingen erfarenhet av kvinnor som drack. Till slut så fick de nog. Magdalena var fast anställd så de var tvungna att erbjuda henne en plats på ett behandlingshem. Hon vägrade. Hon markerade sitt beslut genom att hävda att hon helt plötsligt hade åkt på magsjuka och stämplade ut från jobbet innan lunch. En vecka var hon borta från jobbet. En vecka som hon säkerligen inte ägnade sig åt att gå igenom utbildningsmöjligheter och söka studiebidrag. Med tanke på vilket skick hon var i när hon kom tillbaka så hade hon troligen kastat sig in i ett riktigt jordskredssupande som inte ens jag själv hade varit kapabel nog att genomföra i min ungdom. Full fart Magdalena!
 
Strax innan jag gjorde min sista dag på jobbet så fick Magdalena sparken. Jag såg henne längst bort i en korridor, hon var på väg hem. Hon hade precis tömt sitt skåp och hade en väska över axeln.
- Ska du söka in på Komvux?
Hojtade jag.
Hon skrattade. Det gjorde jag också.
- Kunskap är aldrig tung att bära!
Svarade hon.
Vi skrattade gott båda två. Sedan vek hon av in i en sidokorridor. Det var det sista jag såg av henne. Ett halvår senare jobbade jag på ett mindre företag som tillverkade presenningar. Ett hemskt jobb. Jag satt inne i en lokal helt ensam och förde in stora plastskynken i en slags maskin som värmde upp och sammanfogade dem efter förinställda mått. Jag förstod aldrig riktigt hur det där fungerade och sket i det gjorde jag också. Jag sket överhuvudtaget i det där jobbet efter en månad. Det var ett av mitt livs kortaste anställningar. Jag brydde mig aldrig om att begära något arbetsbetyg. Deras omdöme hade nog inte blivit särskilt hedrande."Totalt ointresserad av sina arbetsuppgifter. Visade ingen som helst entusiasm eller vilja att lära sig. Arbetsglädje verkar vara ett okänt begrepp för honom." Kanske hade de avslutat med: "Vi ifrågasätter hans mentala hälsa och rekommenderar framtida arbetsgivare att begära utdrag ur kriminalregistret."
De där formuleringarna hade Magdalena gillat. Hade jag visat upp ett sådant betyg för henne så hade vi skrattat högt tillsammans.
 
Jag fick aldrig mer skratta tillsammans med henne. Magdalena skrattar överhuvudtaget inte längre. Hon dog innan hon fyllde tjugofem år. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Vissa säger att hon kvävdes av sina egna spyor, andra hävdar att hon blev påkörd av en buss när hon glad i hågen kom cyklandes från Systembolaget med välfyllda spritkassar dinglandes på styret. Några säger att hon kort och gott dog av akut alkoholförgiftning. Levern gav upp.
Oavsett vad dödsorsaken var så kan man i alla säga att det var alkoholrelaterat. Världen gick miste om en fin människa. Jag anser att hon var värd mycket mer än tio ingenjörer eller projektledare inom it-branschen. Magdalena fick mig att skratta, hon fick mig att trivas på en arbetsplats som många människor anser sig för fina för att jobba på.
Det var alkoholen som förstörde henne. Från början så var hon en intelligent människa som spred glädje och som gjorde det bästa av en situation som hon accepterade och som hon inte lastade någon annan för. Det var hennes eget val och det var hon fullt medveten om.
Vissa människor skiter i att satsa på sig själv som det så fint heter. De skiter i höga utbildningar och fina jobb. De väljer istället att diska våra tallrikar, de städar golven vi går på, de rensar våra avloppsrör och torkar våra gamla föräldrar i röven. Inget jobb som får någon att skratta. När man står med armen djupt nedkörd i en avloppsbrunn eller tömmer sopor så är tanken på självförverkligande jävligt långt borta, det kan jag lova. Men hade varje sådan arbetsplats haft en Magdalena på sin lönelista så hade det gått lättare.
 
När det känns extra mörkt på mitt jobb, när regnmolnen hopar sig uppe i huvudet på mig så går jag ofta ut på lastbryggan och tar mig en rök. Jag önskar att Magdalena hade suttit där ute och väntat på mig med en kanna kaffe. Jag önskar att det hade funnits någon att dela mina tankar med.
Det finns det inte.
Jag hoppas att de har datorer uppe i himmelen, jag hoppas att de är fullt uppkopplade. Då kanske Magdalena läser vad jag skriver ute på nätet i alla fall.
Vem vet?