under månen
bland smärtans stormfåglar
nattvandrar de rivna själarna

bakom ögonen bär de

tankar om det blå, som dagarna de
oåterkalleligen lämnat bakom sig

de tröstlösa kastvindarna

färgar sanden, talar om henne vars
liv just hade börjat, hennes segel
var fulla av vind när hon bestämde
sig för att vända tillbaka till
sin längtan inåt mot livets kärna

bara sanden stillade hennes oro

där var lugnet i vindarna
i den rörliga mörkertiden

under molnen skymtar månen
med sin lyckobringande aura

där såg hon Guds väsen
hans/hennes trekantiga form
öppnade sig ögat oväntat
och öppet SÅG det henne

där finner hon sig tillrätta bland sina själar
är inte rädd alls, han vet hos vem hon bor


det är den andra Guden, också han
eller hon är en av dem som kallas

Den Ende Sanne Guden

som glimtar mellan fladdret av änglavingar

se hur hon dansar, Gudens sirliga armar
hennes runda ansikte, hennes leende
mjukt böjda nacke, i en leenden längtan


Så många ansikten, ett för vart och ett sinne