Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Febertankar en måndagsmorgon...

Tidigt i morse när jag stod på min balkong och rökte så såg jag massor av ungdomar som gick på gatan. De var på väg till skolan.
De vet inte om det men de kommer att sluta som snabbköpskassörskor, som diskare, som städare, svetsare och byggnadsarbetare. Om de har tur.
Men som sagt, det vet de inte om ännu. För till våren så är det skolavslutning. Då ska de ut i livet. De ska bli rika. De ska ha kul. De ska bli direktörer, webdesigners och äventyrare hela bunten. Klättra i berg och braka fram genom livet i en öppen sportbil.
Deras drömmar har inte slocknat ännu.


Jag har aldrig sett ned på någon yrkesgrupp. Jag anser att en gatsopare har ett lika stort värde som en direktör. För jag vet att bakom varje uttråkad snabbköpskassörska jag möter, bakom varje sönderstressad kock och bakom varje rörmokare så döljer det sig en astronaut redo att utforska nya världar. Bakom varje diskare så kanske det finns en ny Picasso och killen som delar ut morgontidningen till dig kanske hade blivit en ny Jimi Hendrix, för han var jävligt bra på gitarr när han gick i skolan.
Men gitarren är såld, hyran måste betalas. Tidningarna måste delas ut i tid och kvinnan bakom kassaapparaten ute vid ICA Maxi råkade bli påsatt vid alldeles fel tidpunkt av en psyksjuk bilmekaniker som kände avog mot både preventivmedel och verkligheten.
Bilmekanikern får sluten vård efter att ha försökt att få kontakt med yttre kosmos genom att klä väggarna i stanniolpapper, slå ut vatten över hela verkstadsgolvet och slutligen förbinda alla väggkontakter med ståltråd. Verkstadschefen hinner precis slå en skiftnyckel i huvudet på honom innan han slog på huvudströmbrytaren.
Nio månader senare föder snabbköpskassörskan en faderlös son och tjugo år senare får hon in honom som vikarie ute på lagret. Cirkeln sluts. Inget nytt under solen.
Dessa människor drömde en gång om att flyga till stjärnorna och simma med delfinerna i havet.
Nu måste de jobba för sitt uppehälle. Jobba och vara tacksamma.

Jag borde säga upp mig från mitt jobb. Det är aldrig för sent. Men det kommer jag aldrig att göra. Jag vågar inte. Jag har blivit alldeles förtjust i pengar och trygghet.
Utan mitt jobb så skulle jag inte kunna göra mina resor varje år. Så jag kommer att fortsätta med att gå till mitt arbete varje morgon. Gnälla och jobba varje dag.
Men idag jobbar jag inte. Idag är jag sjuk. Idag gnäller jag över min feber. Jag önskar att min flickvän kunde komma hit och tycka synd om mig.
För det är ju synd om mig!
Just nu i alla fall.
Nu ska jag gå och lägga mig en stund. Nu är det färdiggnällt för idag.




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 339 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-12-05 08:35



Bookmark and Share


  LenaJohansson VIP
bra
2011-12-05
  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm