Vissa människor tror att paradiset, att livet efter döden blir som att få uppleva sitt livs lyckligaste stund i all evighet. Om det är så vet jag inte, men jag tror mig veta vilket ögonblick i livet som skulle fastna i evigheten för min del.
Det skulle vara sommar, det skulle vara i början av sjuttiotalet, innan jag blev fången i systemet.
Det skulle vara tiden innan skoltvånget som senare skulle bytas ut mot arbetstvånget.
Jag skulle vara sju år, jag skulle springa längs vattenbrynet vid en strand och lite längre upp, i skuggan under ett träd, skulle min mor sitta och vänta med en korg full med limpsmörgåsar och saft.
Nyss hade jag legat på en långvårdsavdelning och vrålande av skräck slutit mina ögon för sista gången. En stund senare slår jag upp dem igen, i en sjuårings kropp under en sol vid en sandstrand.
- Det här trodde du inte va?
Mullrar Gud någonstans ovanifrån. Nej, det kunde jag verkligen inte tro!

Men tänk om Gud någon gång gör fel? Alla kan göra fel ibland! Gud har många människoöden att hålla reda på, tiden är oändlig, vi upplever våra bästa stunder i vitt skilda åldrar. En del när de är mycket unga, andra när de är medelålders och några obotliga optimister tror att de har de bästa stunderna framför sig.
Någon gång blir det kanske fel för Gud? En människa kommer tillbaka i rätt tid men i fel ålder? 

1987 upplevde Niklas sitt livs lyckligaste stund. Det kunde han inte veta just då. En av lyckans förbannelser är att man aldrig riktigt känner lyckans storhet förrän efteråt. När det är för sent.
Ungefär ett halvår senare var det för sent i Niklas fall. Det var då Rose-Marie sade till Niklas att det var kul att lära känna honom men nu var det dags att gå vidare.
Rose-Marie var trettiofem år, Niklas var vid denna tid tjugotvå år. Rose-Marie var det mest spännande som hade hänt Niklas. Ja, faktum var att hon nog var det enda spännande som hade hänt honom. Nu gjorde hon slut. En mogen kvinna som av någon anledning hade fattat tycke för den mycket yngre Niklas tröttnade helt enkelt och ville gå vidare i livet.
Niklas som inte bara var mycket ung utan även en mycket känslig ung man gjorde som så många andra känsliga unga män har gjort i alla tider – kastade sig in i det Stora Idiotbeteendet. Niklas gjorde det med stor iver och ambition och under en vecka så hann han med hjälp av en tiolitersdunk med hembränt få sparken från sitt jobb, åka dit för rattfylla och bli av med sitt andrahandskontrakt på sin lilla etta.
Efter detta så slickade han sina sår i en av stadens tillnyktringsceller, blev utsläppt och bestämde sig för att söka lyckan i en ny stad.
Han trodde att han skulle glömma Rose-Marie.

Livet rullade på som det så ofta gör. Ungdomens drömmar byttes ut mot trötta kompromisser. Niklas försökte att inte tänka så mycket på det. Han försökte att inte tänka så mycket överhuvudtaget. Dels så krävde inte jobbet som truckförare vid Stora Centralförrådet någon större tankeförmåga och tänkte han för mycket på hur hans liv hade blivit så var han rädd för att meningslöshetens djupa hål skulle sluka honom en gång för alla. Det ville han inte. Ibland så inbillade han sig att det fortfarande fanns hopp.
Så en dag så började det en ny städerska. Hon hette Sara och gillade att prata med Niklas under kafferasterna. Niklas gillade att få henne att skratta och skratta, det gjorde hon. Ett trevligt skratt. Ett skratt som gjorde Niklas lycklig.
Det kanske finns hopp trots allt? Tänkte Niklas. Något senare, bakom en vedstapel under en personalfest blev Sara med barn och några månaders senare så gifte de sig, köpte sig ett litet radhus och försjönk sedan tillsammans i den stora drömlösa sömn som vissa benämner som ett alldeles vanligt familjeliv.
Ett år senare, en ljummen sommarnatt stod Niklas ute i sin trädgårdstäppa och stirrade upp mot stjärnorna. Han fyllde år. Sara låg inne i sängkammaren och väntade på honom. Han misstänkte att hon skulle bjuda till lite extra nu när han fyllde år och allting.
- Trettiofem år va? Sade Niklas högt för sig själv. - En gång för länge sedan kände jag en kvinna som var trettiofem år! Vad var det hon hette, Ann-Marie? Rose-Marie?
Niklas ryckte på axlarna. Varför kom han att tänka på det nu? Han hade ju familj för helvete! Ett litet radhus – på lån förvisso, men vem hade inte lån i dessa dagar? – en liten dotter och en fru som låg inne i deras gemensamma sängkammare och blommade för fullt! Han borde skynda sig in till henne istället för att stå här och drömma!
Han borde ju vara lycklig!
Men jag var ju lycklig en gång! Tänker Niklas. När jag var tjugotvå år. När jag jobbade som gräsklippare åt kommunen i en stad som jag glömt namnet på och var tillsammans med en mogen kvinna som hette Marie någonting…
Längre än så hinner inte Niklas i sina tankar. Sara ropar att det är dags för Niklas att komma nu. Hon väntar!
Niklas undrar vad i helvete det är hon väntar på egentligen – Tåget? Det känns som om det gick för länge sedan men han tog aldrig reda på slutdestinationen. Fan, vad han kunde minnas så hade han aldrig ens stått vid perrongen!
När han kryper upp till Sara i deras äktenskapliga säng så tänker han på en annan kvinna från en helt annan tid. Niklas är ganska säker på att även Sara har tankarna på annat håll.
De har bara varit gifta i drygt ett år.

Tio år senare är skilsmässan ett faktum.
Den hade varit på gång länge. Man kan väl inte direkt peka ut någon enskild faktor till att det gick som det gick men Niklas bristande engagemang i äktenskapet kan vara en bidragande orsak. För att inte tala om hans perioder av arbetslöshet som tenderade att bli längre och längre och som enbart kunde mäta sig med hans ännu längre perioder av depressioner. En gång i tiden hade Niklas fått Sara att skratta, nu gick han mest omkring och gnällde och tyckte synd om sig själv. I början hade Sara försökt att pigga upp honom, sedan insåg hon att det inte var någon idé, hon började pigga upp sig själv istället - med en ung, storkukad bock med bländvitt leende och tjock kalufs som brukade dyka upp på hennes jobb ibland för att sälja rengöringsmedel och städmaterial. Han hette Alexander och fick henne inte bara att skratta, han fick henne även att skrika högt under deras möten på något hotellrum.
Så när Niklas blev fyrtiofem år lämnade Sara honom. Eller rättare sagt, hon sparkade ut honom. Han miste deras gemensamma lilla radhus och umgängesrätten med dottern. In flyttade istället Alexander med sin tjocka kalufs, stora kuk och väska med prover på olika rengöringsmedel.
Niklas flyttade till en liten etta med kokskåp och firade sitt nya liv med att sitta på en sliten grå linoleummatta i ett tomt rum med en flaska vodka.
Niklas blev så till den milda grad upprymd under sitt enmansparty i sin nyhyrda festvåning så varför inte utöka festandet en smula? Helt plötsligt så kändes det som en utomordentligt god idé att ta bilen och inhandla ytterligare en flaska vodka, de tar ju så fort slut!
Därmed har Niklas fattat ett beslut som får denna berättelse att ta sin egentliga början.
I etthundratjugo knyck dammade Niklas rakt in i en bergvägg med sin gamla Volvo. Räddningstjänsten fick skära loss det som var kvar utav Niklas, och det var inte mycket. Symboliskt nog fick det mesta plats i en sopsäck som senare skickades till förbränning.

Utav detta visste Niklas ingenting. Överhuvudtaget så var han aldrig medveten om att han hade kört in i en bergvägg. Han märkte det inte ens! Han mindes att han hade svängt ut på motorvägen och stampat gasen i botten samtidigt som han hällde i sig det sista i flaskan. För första gången på länge så kändes det som om han levde. Som om det inte räckte så spelade de just då en fin gammal rocklåt från åttiotalet på radion. Det var ett tecken!
Och sedan blixtrade det bara till.
Det gjorde inte ens ont. Det gjorde faktiskt ingenting under en stund vars längd han inte kunde uppskatta. Han flöt stilla genom evigheten. Det var så det kändes i alla fall.
Och så helt plötsligt så kändes det som om han rasade fram i en ohygglig hastighet. Det kändes som om han var på väg någonstans. Han kunde inte beskriva det på något bättre vis. Det kändes som om han reste med ett höghastighetståg och stationerna var tidpunkter i Niklas liv. Han såg faktiskt när han föddes och han fylldes med en obeskrivlig lycka. Varenda dag, varenda sekund i hans liv passerade honom och han älskade det han såg. Först nu insåg han vilket äventyr livet faktiskt var!
Han såg hur hans mor skickade iväg honom till hans första skoldag och just då fylldes han faktiskt av en smula obehag men strax så dök det upp trevligare sekvenser. Han upplevde sin barndoms alla sommarlov på nytt, han såg sig själv äta glass vid en lekpark, det var julklappsutdelningar, kurragömma med kompisarna, konfirmationen, grillkvällar vid stranden och helt plötsligt så vandrade han ut genom skolportarna för sista gången.
Niklas rusade fram genom sitt eget gamla liv och så helt plötsligt så var det som om allting slog tvärstopp.
Tåget hade stannat.
Han stod på torget i en småstad som han kände igen. Det var sommar, solen sken och allt kändes toppen. Så här hade han bara känt en gång tidigare i sitt liv.
Sommaren 1987.
När han var tjugotvå år.

Här hade berättelsen kunnat sluta. Niklas hade kunnat söka upp Rose-Marie och så hade allt slutat lyckligt. Men så blir det inte, för den här gången har Gud gjort ett litet misstag, och hade inte Gud gjort detta misstag så hade det inte blivit någon berättelse. Niklas är tillbaka vid den tid då han var som lyckligast, dessvärre är han inte tjugotvå år. Han är i samma ålder som när han förolyckades, han är fyrtiofem år.
En fyrtiofemårig karl som är tillbaka i ett decennium då han var en ung pojke!
Vad kommer han att göra? Hur ska han lösa alla problem som dyker upp? Hur ska han anpassa sig? Går det att anpassa sig?
Eller kommer han att bli en omogen medelålders parodi som blandar till busgroggar på parkeringen vid Folkets Park och stöter på småtjejer? Kommer han kanske att dra på sig en jeansjacka och försöka få till en cool frisyr med de få hårstrån som finns kvar?
Eller kommer han att söka upp Rose-Marie? Kommer han verkligen att kunna få henne intresserad av den medelålders man han har blivit? Helt plötsligt är rollerna omvända, nu är det Niklas som är den mogna mannen.
Hur ska han bära sig åt?
Vad kommer att hända?
Ja, det tänker jag inte skriva om här. Det är mitt hemliga projekt än så länge. Jag har inte ens skrivit denna del av berättelsen ännu!