För drygt sex år sedan fyllde jag fyrtio. Då hände två saker. För det första så blev jag ytterst medveten om att livet faktiskt var ändligt. Helt plötsligt blev livet väldigt närvarande. Tidens gång blev uppenbar. Jag gillade inte den känslan.
Det andra var att gubbsjukan slog till som ett klubbslag.
Smällen sänkte mig rejält. Några veckor senare stod jag med ett nästan nio år långt förhållande bakom mig och letade efter ny bostad.
Jag var helt oförberedd på den där smällen. Den fick mig att begå ett grovt brott mot en kvinna som faktiskt hade litat på mig. En bra kvinna.
Jag erkände omedelbart dagen efter.
Det blev ett par veckor på soffan, så lång tid tog det för mig att fixa en ny bostad. Det värsta var att jag ångrade mig inte. När jag fyllde fyrtio kändes det som att livet var slut, nu kändes det som om det började igen. Jag kände mig ung på nytt.
Det var en klassisk fyrtioårskris.
Jag har alltid tagit avstånd från banala liv och klyschor. Nu var jag en del av det.
Marianne Faithful sjunger om Lucy Jordan som har insett att hon aldrig kommer att köra en öppen sportbil med en ljummen vind i sitt hår.
Jag kör ofta på en motorväg mellan Karlstad och Örebro, och jag lovar, här blåser inga ljumma vindar och håret är borta sedan länge.
I min ålder är man inte längre på väg mot ett okänt äventyr. Åker man någonstans idag så är det noga planerat och jag kommer aldrig mer att vakna upp någonstans och undra var jag är.
Eller hur jag kom dit?
Den tiden är sedan länge förbi.
Det är sex år sedan jag fyllde fyrtio. Det tog ett tag, men nu känns det bättre. Jag började tänka tillbaka på mitt liv, och det slog mig att jag har mycket att vara tacksam över. Jag är en man som har haft stor tur i livet. Det började inte så bra, men det rättade till sig.
Jag gillar att tänka tillbaka, att minnas.
Jag har ett gott minne som jag vårdar genom att ofta tänka tillbaka. Vissa minnen är finare än andra och det finns en del människor som man är väldigt tacksam över att man har lärt känna.
 
Det var en sommar någon gång i mitten av åttiotalet, 86 vill jag minnas. Jag var ung och led mig igenom ett jobb som nyanställd vaktmästare vid Gustafsberg utanför Uddevalla. Det var ett sommarvikariat.
Under kvällarna så brukade jag och en nyfunnen polare som hette Johnny grilla korv. Vi satt där i en skogsdunge och snackade långt in på nätterna. Var vi lediga dagen därpå så brukade vi dricka sprit. Vi hällde i oss av skiten. Idag förstår jag inte varför vi gjorde det, eller rättare sagt, varför vi inte gjorde något annat av vår berusning. Vi kunde ju ha dragit ut till någon folkpark, gått på disco eller vad fan som helst!
Istället satt vi där vid en knastrande eld och snackade om sådant som unga män snackar om samtidigt som vi blev alltmer berusade. Vi fantiserade om kvinnor vi aldrig skulle våga tilltala och gjorde upp planer inför framtiden som aldrig skulle bli genomförda.
Det hände inte mycket i mitt och Johnnys liv. Vi var likadana, två drömmare som föredrog att skjuta upp allt till morgondagen istället för att göra något åt vår situation.
- Inte nu, men nästa helg, då jävlar! Eller hur?
Ja, då jävlar minsann.
Jag minns att Johnny drömde om att flytta från stan och träffa en flickvän, större än så var inte hans drömmar.
Några år senare hängde sig Johnny i sin egen lägenhet. Då hade jag redan flyttat. Johnny blev inte ens tjugofem år.
Men det var några år kvar dit. Just denna sommarnatt så var Johnny högst levande även om det inte märktes. Han satt knäpptyst. Jag också. Det hade nämligen kommit två unga tjejer och slagit sig ned vid vår eld. Vi kände dem inte.
Vi var ovana vid kvinnligt sällskap och just denna kväll så var vi – vilket vi förbannade inom oss – helt nyktra.
Jag kände igen den ena tjejen men jag hade aldrig tidigare talat med henne. Jag hade sett henne någon gång vid en sådan där alternativ poesiscen i en källarlokal. Jag brukade besöka en sådan då och då, jag brukade skriva texter till en ännu alternativare stenciltidning. Det var ett sätt för mig att träffa folk och försöka skaffa mig ett nytt umgänge. Ett första försök till en nystart i mitt liv, tidigare hade jag bara klantat till allting. Jag minns att hon en kväll läste upp en dikt på franska inför en förstummad publik.
Ingen begrep ett ord.
Hon var den vackraste flicka jag hittills hade sett, och nu satt hon intill mig.
Det kändes stort. Mer än så behövde jag inte den där sommaren.
Det enda som hördes var knastret från lägerelden.
Ingen vågade säga ett knyst, ingen vågade riskera att få tjejernas uppmärksamhet. Tänk om de började tala med just mig! Vad i helvete säger man till en människa av motsatt kön?
- Nä fan, jag måste gå hem nu!
Sade jag efter en halvtimma av kompakt tystnad.
- Jag också! Då kan vi ta sällskap!
Sade en av flickorna. Den vackra från poesikvällarna. Vi gick stigen fram och kom ut på cykelbanan som ledde mot centrum. Jag fick inte fram ett ord och sommarnattens tystnad förstärkte min tunghäfta. Jag var nästan svimfärdig av skräck. Det var första gången som jag hade promenerat tillsammans med en flicka utan att ha stärkt mig med alkohol. Tidigare hade jag alltid sett till att vara kraftigt berusad inför dylika situationer. Hon sneglade på mig och började tala.
- Jag kommer ihåg dig från källaren, du var helknäpp!
Det var ju trevligt att höra. Jag sjönk ihop ytterligare och min längd minskade nog med flera centimeter.
- Ja det är som vanligt...
Sade jag med uppgiven röst.
- Nej, jag menade inte så! Jag brukade skratta åt det du skrev i den där tidningen!
- Aha...
- Ja... Det är nog en och annan som tycker att jag var knäpp också.
Det var sant. Jag hade hört vad några andra hade sagt om henne. Hon ansågs som lite underlig. Hon var en tjej som hade andra intressen än att hänga i gathörnen och röka vita Prince, lyssna på Boy George och tråna efter de Tuffa Killarna. Hon gillade språk och poesi och körde någon slags alternativ punkarstil.
 - Jo, det stämmer nog men det spelar ingen roll! Är man så vacker som du så har man tillstånd att vara knäpp. Du kan göra vad fan du vill! Det kommer ändå alltid att finnas massor med människor som avgudar dig!
Herregud! Jag hade sagt att hon var vacker och jag var NYKTER! Jag blev alldeles karmosinröd i nyllet. Hon tittade på mig, sade inte ett ord men tog mig i handen och släppte inte under hela tiden som vi gick genom stan. Hade jag kunnat stoppa tiden den gången så hade det fortfarande varit en ljummen julinatt 1986.
 
Hon hette Jeanette och hon var stans vackraste, smartaste och mest humoristiska tjej. Vi blev tillsammans och det gick inte en dag utan att jag fylldes av förundran över att hon hade valt just mig.
När man är ung så är det väldigt viktigt för de flesta att vara populär, att ha de rätta kläderna, den rätta musiksmaken, de rätta vännerna osv. Jag hade alltid gett fan i det där. Jag visste att det var kört från början för min del. Jag hade aldrig tillhört de populära.
Jeanette däremot hade alla förutsättningar som krävdes för att bli poppis och omtyckt men hon struntade i allt sådant. Det kommer jag aldrig att glömma och det kommer jag alltid att högakta henne för.
Sommaren övergick i höst, augusti månad kom och Jeanette flyttade till Frankrike och började studera på en skola i Bordeaux. Jag flyttade också från stan, men inte för några högre studier, det kan jag lova.
Vi skulle hålla kontakten. Vi skulle skriva till varandra.
Vi träffades aldrig mer.
 
Drygt tjugo år senare stod jag på en perrong i Hallsberg och väntade på tågbyte.
Tåget kom in, dörrarna öppnades och folk började välla ut och gå mot sina väntande tåg som skulle föra dem vidare till andra avlägsna orter i Sverige. Det var då jag såg Jeanette. Hon kom gående med en stor resväska på hjul släpandes efter sig. Förutom att hon var klädd som en vuxen kvinna så var hon sig helt lik. Hon hade inte förändrats ett dugg! Långt hår och slät hy. Hon såg sådär förvirrat glad ut som hon alltid hade gjort. Hon gick snabbt förbi utan att känna igen mig vilket jag var tacksam för. Jag vet inte ens om hon minns mig men om hon gör det så vill jag att hon ska minnas mig för den jag en gång var, inte den medelålders man jag nu har blivit.
Hon verkade ha fått ett bra liv. Hon såg fortfarande ut som en ung kvinna. Jag ser ut som man gör när man har ägnat sig åt det ena meningslösa jobbet efter det andra och till slut har givit upp i sökandet efter något bättre.
Det går inte att stoppa tiden men i hennes tankar så har faktiskt tiden stannat. I hennes huvud så lever fortfarande en ung man kvar, en kille i början av tjugoårsåldern som fortfarande har planer och drömmar, en kille i början av livet som gillar att grilla korv tillsammans med sina vänner och som börjar stamma så fort någon tjej tilltalar honom.
Jag lever kanske fortfarande kvar som elektriska impulser i en kvinnas hjärna som en gång var min flickvän för tjugofem år sedan.
Någon kväll så kan hon inte somna, kanske är det en gammal låt på radion som har fått henne att börja leta i minnet och helt plötsligt så kanske mitt unga, Äkta Jag får liv igen. Den medelålders parodin på den jag en gång var kan sitta kvar här framför datorn och sura under tiden som en ung kille vandrar runt på gatorna i Uddevalla och är stolt som en tupp.
Han är nämligen tillsammans med stans snyggaste tjej och har hela livet framför sig!