Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Destruktozepam, 5 mg



Jag vaknar i en fiendes kropp. Den bakfylla som surrar under huden är det enda som hjälper mig täcka verklighetens bittra andedräkt. Det var igår det skedde, vet jag, men ingenting tycks kunna rensa bort gruset ur sinnet så pass att jag kan minnas. Inte förrän jag blinkat ett antal gånger inser jag att jag ligger på golvet i min egen spya. TV:n står på, liksom stereon och en glödgad spisplatta. En doft av bränt kol distraherar sensationen av dåsighet och yrsel. En suddig minnesbild stryker ytan av mitt sinne bara så pass att jag kan urskilja enskilda passus.


“Vill du veta hur det känns? Jag ska visa dig.”


Det känns grovt. Huden stramas åt, fast på ett behagligt sätt. Köttet pulserar som i en cementblandare. Vore jag inte så fascinerad av svedan hade den skrämt mig rejält. Någonting inuti är på väg att brisera. Jag är inkapslad, börjar det. En storm av längtan och tragedi pulvriserar mitt sans; jag dyker in i de svarta väggarna. Kom till mig, ropar de. Drick oss, stöp oss, glöm dina skärsår. Du kommer aldrig tillbaka hit, så ta chansen.


“Hade din syster varit här nu...”
“Lägg av.”


Att ett meningslöst jävla liv kan kännas så vackert. Jag har slutat tänka på dig. Mina lemmar har stöpts om efter mitt tycke och gårdagen har kapitulerat. Alla ytterligheter förlorar den vaga mening de nyss hade.


“Kan du se ljuset i avgrunden?”


Plötsligt blir jag oerhört rädd. Sextio dörrar öppnas runtom mig och den förr så kulörta dimman dränker allt förnuft. Detta är verkligheten, det helvete som endast kan undvikas genom att surfa på villfarelsernas yta. Min vän är inte längre med mig – om så han är närvarande. Doften av hopp förmultnar och lämnar ett spår av familjär lusta. Platonisk kärlek.


“Förstår du nu? Du kan inte vinna. Din själ är låst till din kropp och kommer aldrig lösgöras ifrån den. Beskåda din existens med dina bristfälliga ögon. Du tafatta, desperata fanskap. Det sammelsurium av intryck du känner av är bara impulser, lika trovärdiga som grumliga drömmar. Herr geni, ditt liv slutar här.”


Min paniska rädsla målas över av en sakta stegrande acceptans. Här är jag, nu. Det fick bli såhär.


Det var som om spektrum efter spektrum av böljande nät tog mig i sin barm den kvällen. Rösterna försvann, samtalshistoriken på telefonen var redan raderad. Jag vaknade i hans sällskap, varken tacksam eller gäckad. Någonting lärde jag mig den gången, men jag har ännu inte räknat ut vad. Det hade en form, ett namn och en vikt, precis som min hjärna, min kropp. Så komprimerat, fascinerande kritvitt. Bokstäver och siffror räckte till för att benämna denna portarnas nyckel.


5 milligram räckte.













Fri vers (Modernistisk dikt) av filharmoniker
Läst 516 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2016-09-08 14:34



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

filharmoniker
filharmoniker