Min gamla kompis Ulf retar sig oerhört på att jag kallar hans fru för ”flickvän”.
- Och hur är det med flickvännen?

Undrar jag.
- Jag har varit gift sedan minst tio år tillbaka för helvete!
Ulf tror att det får mig att känna mig yngre om jag kallar polarnas äkta hälfter för flickvänner. Det är helt fel. Faktum är att ordet Fru ger mig negativa associationer. Jag ser framför mig en fet och svettig kärring i ett bondkök som står i blommig klänning och steker fläsk. Varför hon steker just fläsk vet jag inte? Kanske tycker jag att fläsk är extra bonnigt? Hur som helst, det osar stekflott i hela köket. In kommer Ulf, stora stövlar har han på sig. Stekflottet blandas med lukten av gödsel. Ulf är trött. Han har kört gödsel fram och tillbaka hela dagen. Ulf är sugen på ett nyp och snart kommer ungarna hem från byskolan. Det gäller att vara snabb i vändningarna.
Ulf viker upp sin frus blommiga klänning och trycker på henne bakifrån. Inget förspel. Utan vaselin.
- Det går tungt! Känns inte som förr!
Flåsar Ulf.
Och fläsket, det ligger och fräser i stekpannan.

Inga vackra associationer, eller hur? Om man däremot säger flickvän, ja då kan jag omedelbart förnimma känslan av hur det kändes när man satt på en parkbänk en ljummen sommarnatt och höll en flicka i handen för första gången. Nu blev det mycket trevligare, eller hur?
Det luktar inte stekt fläsk längre. Doften av syren hänger i luften och om jag känner efter riktigt noga så kan jag även känna doften av flickans schampo, det var Jane Hellen.

Jag föredrar kvinnor som doftar schampo istället för fläsk.