Då man blir vuxen och lever med barn, men är skild, separerad
eller ensam, kan det vara svårt att finna någon igen.
Då behöver man tänka på det lilla barnet, som behöver stabilitet.

Allt för många tror att singelmammor/ pappor lider kval, då de år ut och år in
lever just som singlar.
Fokusera ligger kanske just på att lära sig leva under förändringar, som kan ta många år att bygga upp.

Det är inte alldeles enkelt att skapa en ny relation då mannen kanske också har barn. Dina, mina barn heter det. Det heter också att alla barn vänjer sig.

Vad händer om allt vänds upp och ner hur man än gör ifall en ny människa kommer in? Orkar man kämpa då?

Jag som själv är singel och har barn, har vänner med och utan barn, som är singlar, säger det samma som mig att finna sin plats i det nya livet, våga se till det man har och skapa nya rutiner ut ifrån det.

Många jag känner är liksom jag försiktiga och har hellre en bunke vänner än kärlek, eftersom vi vet att det kanske inte håller och då stoppar det oss att våga satsa.

Visst sen finns det par som lyckats, men förutsättningarna behöver vara goda från båda hållen. Barn som ska kunna umgås, familjer, exen etc är viktigt att det fungerar, annars blir det svårt.

Jag märker att många frågar sig varför jag är singel, de undrar om jag vill leva själv alltid. Då svaret blir, det har jag inte tänkt på. Nej, så är det, eftersom jag är så himla nöjd med att just få vara singel, just få styra över mina barnfria stunder och bara kunna slänga mig i soffan. Då någon vän ringer, pratar jag så länge samtalet varar oavsett kön. Ja, detta med relationer känner jag är bara ett jux.

Känner mig inte klar att slå mig till ro med någon oavsett om det är sambo, gift, förlovad eller ens särbo. Killar får gärna gilla mig, men jag ser inte då någon försöker flirta, har liksom inte det intresset, bara flirta då man är ute, men inget mer. Nej, så jag vill slå ett slag för den lyckliga singeln som verkligen njuter av relationsfritt.