Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
tunneln


fickuret 9

Det kändes som en evig sommar, som tropiskt varmt och fuktigt. Det mjuka men bestämda lugnet fanns i allting runt omkring mig och från väggen dit strålarna från uret riktats, rann grönt ljus. En dörr av vackert men väldigt slitet trä, tog nu plats mitt i den nakna väggtegeln.
Detta var den vägg som var äldst och höll fönstret mot sjärnorna uppe vid taket.

Fickuret gled över bordet utan att röra bordsytan och landade i min vänstra hand, uret kändes varmt men inte brännande som förra gången.

Ljuset som bytats i lägenheten kom nu från en liten lampa i smidesjärn ovanför den "nya"dörren i övrigt var det släckt, förutom en av cirklarna på den magiska metallbitens ovansida som blinkade svagt. I övrigt kunda jag inte se nån förändring av mitt vardagsrum.
Det hördes plötsligt ett tumult ifrån trappan där en mansröst skrek,-Skynda er!
-Jag kommer inte in till henne!
Jag kände plötsligt en impuls, precis som den jag fått i parken då tiden flyttats av flickan där, att lyfta uret och sätta tummen på den blinkande symbolen! Järnlampan släcktes och de vanliga lamporna i köket och hallen tändes.., allt var som tidigare och varken gröna nyanser, antika dörrar eller instant-sommar fanns längre.

Känslan av tomhet blev snabbt lika markant som i parken. men en behaglig värme i magtrakten fyllde mig dock lika kvickt, när jag passerade väggen där "den nya" dörren funnits. Jag hörde tranorna där bakom och jag log för mig själv när jag kom ut i hallen.
Min oro var också borta för vad som hände nu runt omkring konstigt nog, det kunde ju vara en brand eller kanske inbrottstjuvar klockan fem på morgonen. Underligt men det var som om jag visste att ingen fara fanns...hmmm.

Precis som hos två av mina andra grannar stillades oron, då vi fick veta vad som hänt. Den ene var en gammal sjöman som alltid och återkommande pratade om sin son, som bodde hos mamman, tydligen långt bort. Den andra var en ny, mycket trevlig bekantskap för mig. En kvinna, på c;a 40, med en dot på c;a 13, och när hon log vänligt tyckte jag mig se, eller snarare inbillade jag mig gärna lite ensamhetsdrag i mungiporna.

Inga tjuvar och ingen brand, det var istället en av oro halvtokig pappa med en baklåst dörr till toan och en dotter på 7 år därinne. Låssmeden öppnade med lätthet och lillan kom snabbt i pappas armar men utan att vara rädd. Pappa! Det var en flicka med mig därinne som sa att det var ingen fara hon lyste och var alldeles grön...sen försvann hon in i väggen...Ja det är bra lilla vän sa pappan och de vuxna log menande.

Låssmeden tog en hundring rakt i handen, mumlade nåt om en egen dotter, log åt den ovanligt lättlösta uppgiften och skrattade åt barns fanatsi, när han försvann i trappen.




Fri vers av Håkan
Läst 297 gånger
Publicerad 2011-12-10 07:04



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Håkan