Sorgsen jag vandrade
ensam
ödsligt tycktes mig livet
utan förankring var jag
utan dig

Måste jag själv mina tankar
alldeles ensam tyda
ekolöst skratten klingar
öde rum

Själv!
Fasan griper mitt sinne
Vinden igenom viner
själ likt fladdrande lakan
mening död


Plötsligt en sällan hörd ton vibrerar
Ljuvligt den viskar sin melodi:
Du är inte ensam och kan aldrig bli
vi är ett och det kommer vi alltid förbli!


Rusig av renaste glädje
mitt i livsljuset tunnel
virvlande ström omkring mig
full av kraft.