Poeten satt

på sin favoritstol

och filade på en vers

kanske skulle den lågmält klinga

som en nästan fullbordad önskan

kanske skulle den sättas till toner

och få ben att svänga i takt

Stolen knakade under poetens tyngd

han tänkte att orden nog skulle väga mer

än hans egen med åren allt större stomme

bara han nu kunde få till det där sublima uttrycket

som nyss sipprade fram i hans inre

Poeten vickade lite på stolen

som just då hade nått gränsen för sin hållfasthet

en medfödd defekt i höger bakben, taktfullt övermålad

blev orsak till rammel och rim utan reson

Poeten föll baklänges ut på köksgolvet

och hämtade sig därefter aldrig riktigt helt