men du ljög, för

när jag kände doften, bränt hår i

borsten som jag alltid använder, som du kanske

sken solen in när tändaren inte lös som den

skulle kanske ha städat undan, inte lämnat

värmen mellan lakanen, dina vätskor blandade med

mina underkläder ligger kvar under mattkanten, sådär

nonchalant som du alltid är när det handlar om mig

själv kan jag inte riktigt förstå din logik i böckerna

där i hyllan står ramen som saknar mitt foto, mitt

fotografi har ju aldrig varit din starka sida, men jag förlåter

när allt annat verkar bortblåst, värdelöst

att ens tro att du skulle välja min version av denna

verkligheten som krullar ihop sig, precis som ett hårstrå nära öppen

flamman som du aldrig kommer glömma, hon med det breda leendet och alla vita

tänderna du inte borstar, tvätten du inte sorterar, samlas på

högar som kommer välta, rasa, skapa ett jordskred i ditt

hjärta som tycks hårt som sten, kallt som is, kanske jag skulle försökt

men så når vi alltid hit, när jag åker skridskor och du vinkar åt

den där som står där som är där jag borde kanske vara, men jag vet

ingenting är som det borde, som det var, jag vet

aldrig någonsin kommer vi att nå tillbaka till den där perfektionen som

illusionen givit mig, och kanske en gång

i den där framtiden jag önskade för oss

kunde du ta mitt parti