Varje yrke har sin image, läkarens är den allvisa omhändertagaren, som håller vårt öde i sin hand. Visst är det trevligt med empati och uppmuntrande ord, att få känna och lita på att man är i goda händer som vet och kan, av erfarenhet. Detta oberoende av vilken ens sjukdomsbild är. Skönt att bli omhändertagen.

Men vad är erfarenhet när den ges i prognosen för en sjukdom? Statistik. Och statistik är lögn. Bara ett medeltal av utgången i en mängd olika fall. Jag kommer att tänka på Bernie S. Siegel som skrev boken Kärlek, medicin och mirakel (Love, Medicine and Miracle). Han förundrade sig över varför en patient med en god prognos kunde gå hem och inom kort vara död - medan en annan, med en usel prognos kunde fortsätta att leva och rentav tillfrisknad lämna sjukhuset, återvända till livet. 

Det berättas att Siegel fann sig på en konferens (eller vad det nu var) för psykologer, och till sin förvåning upptäckte att människan har ett psyke, en själ. Dagens läkare utbildas säkert inte lika bristfälligt eller teknokratiskt som Siegel i tiderna utbildats. Men storyn är alltjämt värd att berättas. Vi blir så lätt fixerade vid läkarens ord.

Hoppet och livsviljan är viktiga. Misstron mot en dålig prognos likaså. För tror jag på läkarens prognos, då kan den bli en självuppfyllande profetia. Ger jag blanka den i negativa budskap får jag behålla den energi jag skulle tappat i modfälldheten över dem.

Om tjugofem års erfarenhet säger att en patients prognos är dålig - hur är det möjligt att "allra längst"-prognosen kan överträffas med 350 procent? Eller om en människa på tredje varvet med cancer till slut får cytostatika som bara trettio procent klarar av - hur är det möjligt att människan fortsätter att leva, verka, arbeta ännu efter trettio kurer?  Visst är det mirakulöst! Och talar mot de övertygande prognoserna.

Kanske är det så att okunskapen i själva verket är bättre än den statistikbaserade kunskapen? Att också livskvaliteten blir bättre om statistiken lämnas utanför och man bara får ägna sig åt att leva sitt eget liv med sin egen sjukdom? Att man får möta det svåra med bevarat livsmod, behålla sin integritet när livet placerat en i sin bergochdalbana?

Varför skriver jag det här? För att jag är rädd för vår tids mentalitet, där också läkarna ställs till svars som experter på liv och död. De vågar inte låta bli att säga "sanningen" åt en patient, för att inte bli åtalade för att ha hemlighållit den. I grunden är läkaren ändå bara en assistent, visserligen en mer eller mindre erfaren, skicklig sådan, men fullerväl en assistent. Ett slags medicinsk coach, som med sin expertis ger det medicinen kan ge - som människa därtill, om han eller hon är förmögen till det, empatisk kärlek, mänsklig klokskap.

Med det här vill jag ingalunda uppvigla till att strunta i den medicinska expertisen och läkekonsten. Är man allvarligt sjuk får man lov att inrätta sitt liv efter andra linjer, ta hänsyn till hälsotillståndet på ett alldeles annat sätt än tidigare. Utstå behandlingar, acceptera hjälpmedel i vardagen. Våga hoppas och tro på bättre dagar, gå emot den blinda tron på en dålig prognos. Finna realismen mellan den och en fast övertygelse om en positiv vändning.

Ser man det fåfänga i att förklara det oförklarliga är väl mirakel det ord som de flesta förstår och kan använda för att beskriva en utveckling som trotsar prognosen. Miraklet kommer från högre ort, ur den glöd som bor innerst i en människas själ. En del kallar det Gud, andra benämner det livsvilja, medan någon väljer ordet nåd. Eller Miraklet. 

16.12.2011 © Minkki Huldén