I min källare så hade en gammal symaskin fått fötter och bestämt sig för att flytta in i ett nytt förråd.
I mitt förråd.
Den var en gammal grön symaskin från sextiotalet och var tung som ett as.
Någon hade inte orkat köra den till tippen och tyckte tydligen att det var en utmärkt idé att lämpa in den i ett okänt förråd. Jag känner till det där beteendet. Jag har använt mig av samma metod. Jag har fyllt flera förråd med gamla lampskärmar, madrasser och trasiga stolar innan jag har flyttat. En gång pressade jag t o m in en gammal svart hörnsoffa i plysch i ett grannförråd.
 
Jag bestämde mig för att bära ut symaskinen från mitt förråd. Jag tänkte slänga den i soprummet. I den stora tunnan för brännbart avfall. Nu skulle de få en symaskin i solitt gjutjärn. Lycka till med att försöka bränna upp den!
När jag kom till soprummet så stod vår griniga vaktmästare där. Han höll på med att sopa golvet. Han blängde på mig, pekade på symaskinen och sade att den fick jag minsann inte slänga där.
- Får man inte?
 - Nej. Den får du köra till tippen!
 I helvete jag tänkte göra!
Jag satte mig vid staketet som omgärdar lekplatsen. Symaskinen stod vid mina fötter. Jag var sur. Det var min lediga dag. Jag skulle bara gå ned till mitt förråd för att hämta några stora blomkrukor. Jag hade planerat att odla majs ute på min balkong. Nu hade jag fått en tung symaskin på halsen.
Jag satt och retade upp mig en stund, sedan reste jag mig, gick till bilen och ställde symaskinen i baksätet. Jag tänkte köra ut från stan och slänga fanskapet i närmaste dike. Vid ett rödljus så fick jag tvärnita för en cyklist. Symaskinen for fram och slog mig i ryggen. Jag fick någon trottel eller vad fan det nu var rakt i ryggslutet. Förbannade symaskin!
Utanför stan så parkerade jag vid skogskanten, klev ur bilen, drog ut symaskinen och slängde den i diket. Det skulle jag aldrig ha gjort. En ilsken bonnjävel kom brakandes från ingenstans och undrade vad i helvete jag sysslade med. Han hade stora stövlar och blå hängselbyxor.
- Det här är min mark! Tar du inte med dig den där så kommer jag att polisanmäla dig!
Det var bara att kliva ned i diket och hämta symaskinen. Mycket förnedrande.
- Varför åker du inte till soptippen med den?
Undrade bonnjäveln. Jag hade lust att tala om för honom att det var emot min religion att sopsortera. Jag ville även tala om för honom att han kunde dra så långt ända in i svartbrända helvete han kunde, men det gjorde jag inte. Det var något med bonnjäveln som fick mig att rygga tillbaka, något som sade mig att ett sådant svar hade gjort honom ännu mer förbannad. Han var stor och såg stark ut. Man får tydligen muskler av att mocka skit och knulla ungtjurar i röven. Sådant kräver sin man. Inte vem som helst som klarar av att koppla Ferdinand i ett fast grepp ute i en trång kätte och samtidigt blåsa på honom i röven för allt vad tygen håller.
Bonnjävel.
 
Så jag kastade in symaskinen i baksätet på bilen och åkte hem igen. Den förbannade symaskinen verkade vara svår att bli av med. Jag parkerade på min gata och satt kvar i bilen och surade. En ung tjej kom fram och knackade på rutan. Jag känner till hennes far. En femtioårig förgrämd man som bor med dottern och sin fru i lägenheten mittemot mig. Jag brukar se honom ibland när jag sitter på min balkong och dricker mitt morgonkaffe. Han ser alltid sur ut. Hans enda glädjeämne är en gammal bil som har börjat krångla på senare tid. Inget kan få vara som det alltid har varit.
Inget är beständigt.
Det var inte länge sedan som hans gamla bil var rätt så ny och hans lilla dotter gick i första klass, lekte med dockor och drömde om att bli doktor. Nu är hon sexton år, hårt sminkad och har rökrutan som huvudämne de få dagar som hon visar sig i skolan. Jag tror aldrig att hon kommer att börja på läkarhögskolan. Men det sägs att hon är flitigt uppvaktad.
- Trevliga pojkar allihop!
Brukar hennes mor säga när hon försvarar sin dotters heder. En av dessa "trevliga pojkar" visade sig vara en fyrtiofemårig lastbilschaufför som bodde med fru och två barn i en villa utanför Fjugesta.
En annan av dessa hedervärda pojkar hade permission från en halvöppen anstalt där han gjorde fyra månader för grov rattfylla och vållande till annans död – två fina mjölkkors död efter att ha brakat igenom ett stängsel och rakt ut i en kohage i nittio knyck.
- Höstlov från en fin yrkesskola!
Som modern sade.
Nu knackade denna unga flicka på min bilruta och undrade om jag hade en cigg att bjuda på. Visst hade jag det.
Hon presenterade sig som Rebecca och undrade om det var min symaskin som stod i baksätet.
- Ja. Jag försöker att bli av med den!
Rebecca undrade om hon fick köpa den. Jag sade att hon mer än gärna kunde få ta emot den gratis.
Och därmed fick denna lilla historia ett lyckligt slut.
Jag blev äntligen av med symaskinen och Rebecca fick en ny hobby. Nu för tiden sitter hon mest på sitt flickrum och syr lapptäcken och gardiner. Jag tror att det är mycket nyttigare för henne än att ränna ute på gatorna. Hon ringde faktiskt på min dörr en gång. Hon gav mig ett par gardiner som hon hade sytt, ett par schackrutiga. Mycket vackra. Jag blev faktiskt riktigt glad för dem. Idag pryder de mitt vardagsrum i min lilla etta.