Jag minns hur det kändes att som åttaåring springa längs strandkanten, hur jag flög fram, hur jag sträckte ut.
Jag kommer ihåg sommarnätter under min tonårstid, när jag satt med mina vänner och grillade korv, såg solen gå upp och drack sprit. Då kändes det verkligen att jag levde.
Det var härligt känsla.
Odödlig.
Känslan av sin egen existens kan ta sig en hel del uttryck. En kompis till mig, Janne, fick för några år sedan en böld i röven. En stor elak jävel. Den satte sig precis vid rövhålet. Janne fick ont och blev riktigt illa däran. Han blev sjukskriven fram till operationen. I Jannes läkarintyg så stod det bl a att han hade fått feber och ledvärk till följ av en elakartad böld. Det stod att Janne hade svår smärta i anus. Svår smärta i anus.
Undrar hur han lade fram det för sin chef?
Jag skulle tro att det inte kändes så kul för Janne. Jag kan tänka mig trevligare situationer. Det är illa nog att ha en hettande och smärtande röv som känns som ett ton tegelsten, ännu värre att stå och vänta på att en fnissande chef ska läsa färdigt läkarintyget.
- Ha! Ha! Ont i röven va?
Jag tror att just då så kände sig Janne levande. Riktigt närvarande. Men jag tror inte att odödlighet var något som Janne drömde om vid det tillfället.
För några år sedan flöt jag och Janne omkring i Medelhavet utanför Rom. Det var trettio grader i vattnet, det var mitt i natten, vi hade våra magar fulla med billigt vin och ännu billigare vodka och månen var stor som en badboll. Då kändes livet väldigt närvarande. Jag levde.
Jag kände mig väldigt tacksam över att jag får uppleva sådana saker. Men jag känner mig inte längre odödlig. Det känslan får jag aldrig mer tillbaka, den känslan tillhör ungdomen.
De odödliga.
Jag vill vara sjutton år och springa över en äng med en stulen bandspelare under armen. Jag vill vakna upp i en kvinnas säng för första gången igen och jag vill kunna få sparken från ett jobb och skrattande gå därifrån eftersom jag vet att det finns nya jobb att få sparken ifrån.
Men idag så är jag medelålders och måste hålla hårt i det jag har. Väldigt hårt.
Folk tjatar på mig att jag ska sluta röka. Det gjorde de inte när jag var arton år. Då var jag odödlig.
Det är inte längre någon som säger åt mig att äta mer eftersom jag växer och det är ingen som intresserar sig för mina drömmar och framtidsplaner. Det är ingen som säger åt mig att jag ska klippa mig och skaffa mig ett jobb för jag har tappat det mesta av håret och jag har fast anställning sedan länge.
När jag blir pensionär så tänker jag sitta under en palm vid en strand och drömma mig bort.
Men jag kommer inte längre att se solen gå upp, som när jag var tonåring och satt nätterna igenom vid en sjö och grillade korv med mina vänner. Jag orkar inte längre att hålla mig vaken hela nätterna.
Det kommer istället att vara skymning, jag kommer att få se solen gå ned.
Till slut kommer den att gå ned för sista gången men jag kommer jävlar i mig att kämpa emot in i det sista.
Det sägs att vid dödsögonblicket så spelas hela livet upp. Jag hoppas att när jag somnar in så kommer solen att gå upp igen. Solen går upp över en insjö, det är sommar, jag är arton år igen och har en hel evighet framför mig.
Nästa text
Föregående
