Jag vaknar varje natt av samma dröm. Samma underbara, omedvetna sinnesförvirring.
Jag gråter varje gång.
Hjälplösheten är inte eftersträvad, men den sitter som klister runt min själ
och verkar ha bestämt sig för att stanna.
Min obegränsade längtan efter dig har tagit över
och gestaltar sig som visioner om att du en dag ska komma och hämta mig.

Jag vaknar av att jag hör tre knackningar
mot den blöta rutan,
medan regnet ligger som ett harmoniskt sorl i bakgrunden.

När jag rest mig upp och gnuggat John Blunds stoft ur ögonen,
så ser jag dig.

Alldeles dyblöt, men så vacker. Så jävla vacker.
Med båda händerna mot fönsterrutan och ansiktet så nära att du immar glaset.

Du flåsar, du har sprungit. Du har sprungit ifrån allt, bara för att återvända. Och när du ser mig med samma gamla blonda outredda hår i Din stora tröja, så ler du.
Det leendet som får hela min tillvaro att fullkomligt implodera.

Men när jag lägger min hand på det kalla handtaget till fönstret,
så vaknar jag.
Varje gång.

Jag hinner aldrig få känna din doft, smaka din hud
och dela din värme.
Du försvinner och jag vaknar och återvänder till min säng
och verkligheten.

Men livet skulle väl inte vara intressant om man inte kunde göra något åt sin situation, eller?

Jag lurar mig själv varje natt. Tro mig om ni vill.

Jag har krossade vaniljstänger under kudden.

Så varje gång jag vaknar gråtandes; vänder jag på kudden,
och somnar om till samma dröm.

På så sätt kommer Du vara halva delen av resten av mitt liv.
Och vilken liten flicka önskar sig inte det mest av allt?

För mig kommer du alltid vara vanilj.