Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hon; iförd livets brustna vingar



”SOMLIGA GÅR MED TRASIGA SKOR” skrek flickan när hennes blödande fötter inte klarade av, att se livets ljus i vitögat. Hon slet huden, rå och rutten från ömmande ben. Ville gräva gångar, till mellangärde och liv, suga musten ur moder naturs karga näste. Kasta kvarvarande, insidan utav leder till nattens bleka vargar, dessa hungriga gap – sylvassa gaddar, inget skulle finnas kvar att skänka till behövande armar.

Föll på knä, hörde skålar brista. Hon kunde inget annat än att skatta ”DE ÄR REDAN SÅ JÄVLA KASSA”

Hostar blod, gör hon som ingen kärlek har ”MEN VA FAN, DET ÄR DET ÄNDA JAG HAR KVAR!?” oförstående lät hon lungorna ligga platta, sakta, kravlandes – från dörr till dörr, röda knogar knackade på var mans öppning, bad om vatten och bröd – till svar: finns inte en enda smula, gumman.

Hon slickade smutsen från nageln, köttbitar från gårdagen och svalde tills dess att en botten, vilken som helst – var nådd.


”Här ska jag ligga, bli knullad, gråta och dö” denna gång, kunde hon bara viska. Drog natten än närmare den barskrapade kroppen.

”Tänk att få vara, en älskad och vacker flicka”












Fri vers av Baystream
Läst 229 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-12-22 13:51



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Words...fail me
2011-12-22
  > Nästa text
< Föregående

Baystream
Baystream