Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Det kunde ha varit jag

Så tog ondskan ett steg närmare. Den brukade klä sig i andra kläder och härja i andra länder, långt bort från oss. Långt bort från mig. Aldrig ska väl just jag behöva uppleva sorg, jag som varit så god? Det måste väl ändå finnas någon rättvisa här i världen? Men världen är inte rättvis och den har ingen aning om hur den skall vara det. Lika lite som en fluga på väggen kan förstå de människor som den så duktigt spionerar på kan verkligheten förstå människans påhittade ord ”barmhärtighet”.

Ondskan skiftar i skepnad och precis som skönheten ligger den i betraktarens ögon. På det sättet är vi olika. Alla har vi olika synsätt. På det sättet är vi lika. Vardagen vaggar in oss i en falsk trygghetskänsla och hur skulle den kunna låta bli? Vaggar inte en mor det barn som skriker just för att det skall sluta? Hur skulle vi kunna oroa oss dagligen för alla ondskans terrordåd när våra liv är så omsorgsfullt insvepta i våra förfäders varma filtar.

Plötsligt kommer det över oss. Vi minns. Vi tvingas till att minnas. En känsla av att vi allihop tillsammans är ensamma på jorden och var och en utav oss är instängda i ett bräckligt skal av kött som när som helst kan spricka och gå sönder. Det kunde ha varit vi. Det kunde ha varit jag. Kvar är vi som tröstar varandra. Ett klapp på axeln, en näsduk, en tår bortorkad från en kind. För ett kort tag är vi så mycket mer medvetna än vad vi brukar vara i våra dagishämtande, skolpliktiga, arbetsstressade liv. För ett kort tag är vi mer än människor. Det är då vi är som mest mänskliga.




Fri vers (Prosapoesi) av Twobo
Läst 351 gånger
Publicerad 2011-12-23 00:45



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Twobo