Det började för många år sen, som jag skrev. Då insåg jag att skrivandet blev en väg ut ur det svåra jag då hade. Jag insåg också att det var ett vapen mot allt det jag bar inom mig, så jag skrev ca 20 st små noveller och två stora. Dikter, samlingar så mycket jag bara orkade.

Jag heter Sophie, Madeliene, Terese Molander. Då jag kollade upp mitt efternamn, som kommer från min pappa, insåg jag att det är större än jag kunnat ana.
Jag skriver för min mamma, som hette Gisela Aspdahl.
Vill hylla henne och visa att hon aldrig kommer att glömmas bort.

Det att våga fatta pennan, lämna verkliga livet, träda in i en liten värld, som kan bli hur stor som helst, är underbart, då vet jag att det är jag som styr och skapar mina karaktärer utan att behöva vara rädd att något blir fel.




Jag har ofta skrivit om barn och vuxna som annars inte hade synts, vill dela med mig av mina egna erfarenheter och ge styrka åt dem som inte kan ha sin röst hörd.


Har funderat på varför jag skriver många gånger och det tror jag är bra, eftersom jag vet att då utvecklas jag och öppnar upp nya känslor inom mig själv.

Vardagen är också en nyans jag gillar att beskriva, det ger både mig och andra en känsla för nutid.
Min katt, min dotter, jag och de intryck jag tar in via hörseln, synen och resten av kroppen är så kul att sätta ord på. Märker att vissa känslor får jag jobba med, för att låta läsaren ta in och få känna samma känsla som jag.


Att ha fått den gåvan, är jag stolt över, att kunna skriva och förmedla mig, ger styrka och mod. Jag vinner över rädslor och upplever saker via mina egna texter, jag aldrig trodde skulle gå. Sen märker jag att mitt skrivande inte är förgäves, det skapar en lycka, då jag inser hur mycket det betyder för många.

Varför jag skriver

varför jag skapar

varför min tanke delas till andra


Finns bara ett enda ord till.
Lusten att skriva, viljan att utvecklas och kärleken till mitt verk.